Ja, ja... okej då...

Så här är det.
Liksom.
Har väntat på brev från de brittiska öarna.

Nu har det anlänt. Underskrivet och allt.
Och jag har lovat komma med en förklaring till varför det varit lite klent med inläggen på bloggen.
Svaret är:
Från och med dem 11 januari kommer jag befinna mig på Näbbtorget och i HKM Publishing AB´s lokaler. HKM Publishing AB ger bland annat ut Nollnitton, Marknad Örebro, Handelsstaden Örebro City, Campus och Nollnitton Sommarguide.
Jag kommer att sysselsättas med diverse spännande uppdrag.

Alla tips mottages med största tacksamhet på e-postadressen: ulf.hjelting@comhem.se

Om detta kommer att påverka antalet inlägg på den här bloggen?
Kanske... kanske inte...

BLUESTOMPERS på Kumla Torg

Nytt år.
Nya insatser.
Nya överraskningar...

Personligen hoppas jag att 2010 blir betydligt bättre än 2009.
Men... jag säger som min gamla mormor alltid sa: du kan önska dig i ena näven och skita dig i den andra och se vilken du får mest i...
Ska 2009 avslutas med något så är det med blues!
De lokala bluesgiganterna Bluestompers är engagerade att inviga det nya årtiondet.
Plats Kumla Torg och har jag fattat allt rätt så spelar de både kvart i tolvslaget och kvart över.

Glest

Ja, glest mellan inläggen har det varit den senaste tiden.
Får skärpa mig.
Har typ 20 filmer som ligger och väntar på recension och lite annat också...
Varför det varit glest mellan inläggen den senaste tiden?
Tja, jo... jag har liksom en grej på gång och vad det är kommer jag snart att avslöja.
Eller så gör jag det inte... hehe...

Stora brister i manus

Cellisten
1 2 3 4 5

Prästen
1 2 3 4 5

Läckan
1 2 3 4

Skytten
1 2 3 4

Regi: Henrik Georgsson/ Stephan Apelgren/ Agneta Fagerström-Olsson.
I rollerna: Krister Henriksson, Lena Endre, Sverrir Gudnason, Nina Zanjani, Douglas Johansson, Rolf Jarl, Kimmo Rajala, Mats Bergman, Fredrik Gunnarsson, Mariah Kanninen, Fredrik Dolk, Sandra Stojiljkovic, Figge Norling, Örjan Ramberg, Michael Segerström, Stefan Sauk.

Filmserien med Krister Henriksson som kommissarie Kurt Wallander blir allt bättre, eller är det jag som har kapitulerat?
En sak är i varje fall säker och det är att birollsskådisarna blir allt bättre och mer namnkunniga. Vad sägs om Figge Norling, Michael Segerström och Örjan Ramberg?
Inte fågelskit precis…
Men, det finns stora brister på manusavdelningen och dessa måste åtgärdas.
Stundtals är det snudd på katastrof…

Vi börjar dock med Cellisten.
Kurt är på klassisk konsert. Ystad gästas av en rysk cellist (Sandra Stojiljkovic). Efter konserten vill Kurt gratulera den unga cellisten på parkeringen till konserthuset. När hon stiger in i sin VW ”bubbla” smäller det till. En bilbomb. Bilen börjar brinna och Kurt lyckas rycka ut Irina, som cellisten heter, ur bilen och räddar livet på henne. Cellon går det inte lika bra för och den blir kraftigt brännskadad. När Irina därefter blir utsatt för ett mordförsök på sjukhuset står det klart för alla inblandade att något inte står helt rätt till. Irina visar sig vara kronvittne i en stundande rättegång mot ryska maffian…
Cellisten engagerar aldrig riktigt och fingersättningen hos cellisten Irina är högst tvivelaktig.

I Prästen blir en församlingspräst (Figge Norling) skjuten utanför ett vandrarhem i Ystad. Han hamnar i respirator och Kurt och hans kollegor börjar leta efter ledtrådar. Några fotografier med prästen i ”erotiska situationer” tillsammans med en kvinna som inte är hans hustru dyker upp. Kurt och hans kollegor börjar närma sig sanningen bakom mordförsöket.
Figge Norling gör i det närmaste en repris av Carl Gustav Lindstedts insats i Mannen på taket. Det vill säga – han ligger på rygg hela filmen och gurglar…
Alltså… vilken skådis som helst eller ickeskådis också för den delen, hade klarat av att göra det Figge Norling gör i Prästen. Ring mig nästa gång någon behöver ligga på rygg och gurgla i någon Wallanderfilm…
Känns som lite slöseri med skådespelartalang liksom eller hade han sovande jour, eller?

I Läckan blir aspiranterna Isabelle (Nina Zanjani) och Pontus (Sverrir Gudnason) vittne till ett rån mot en värdetransport. Mot bättre vetande tar Pontus upp jakten på rånarna och allt slutar med att han hamnar i deras våld. Kurt får hjälp av sin förra kollega Sven Adelgren (Michael Segerström) som nu jobbat som konsult med säkerhetsfrågor. Han är nämligen hjärnan bakom en riskanalys gjord till företaget som sköter den värdetransport som blivit utsatt för rån. Vid närmare granskning visar det sig att detta inte är det första rånet mot företaget.
Michael Segerström fick en Guldbagge 2008 för Bästa manliga huvudroll i Darling. Hans insatser i Läckan lär inte gå till den svenska filmhistorien även om han aldrig är dålig.

I Skytten börjar en skytt belägen på taket till en silo i närheten av polisstationen i Ystad beskjuta bilar på parkeringen utanför. Ett mord har redan inträffat och Pontus (Sverrir Gudnason) beger sig springande mot silon.
Vem är det som skjuter?
Och varför?
Spåren leder mot det forna Jugoslavien och en död mästerskytt.
Samtidigt dyker Pontus far försvarsadvokaten (Stefan Sauk) upp på polisstationen tillsammans med Pontus son…
Handlingen i Skytten är ganska genomskinlig och jag begriper bara inte varför identiteten på skytten avslöjas så tidigt i handlingen. Hade det inte varit mer spännande att dra på det hela till slutet? Sedan försöker manusgruppen fördjupa vissa karaktärer i Skytten och det är på tiden…
Örjan Rambergs insats som polis är mer ”Wallander” än vad Krister Henriksson någonsin varit i närheten av.

Kortfattat: finns det bara dynga på ”dumburken” – visst, släng in en Wallander i dvd-spelaren.
ULF HJELTING

Funky

Två instrument.
Behövs det mer?
Trummor och orgel… fredag på Konserthuset.

Originalet heter Hansson & Karlsson och ”härjade” som störst i slutet av 60-talet. Jammade bland annat med Jimi Hendrix och skrönan säger att Janne ”Loffe” Karlsson (ja han började som trummis och är en alldeles utmärkt sådan) ska ha mastertejpen hemma i garderoben för dagar med mindre pengar i kassan.
Dagens ”Hansson & Karlsson” kallar sig för Trummor & Orgel och består av bröderna Anders och Staffan Ljunggren. Bandet eller snarare duon började 2003 som ett sidoprojekt till bandet Second Glance.
Fram till idag har Trummor & Orgel givit ut två plattor – ”Trummor & Orgel” som släpptes 2006 och ”Reflections from a watery world” som kom 2009. De har även släppt en ep ”Thuderball sessions” och en tvåspårig singel med Ebbot Lundberg på sång.
Fredag.
Konserthuset.
Trummor & Orgel.
Inget mer… behövs…

Tack och gonatt

Det blev två konserter.
Nu läggs allt ned.
Millencolin-Erik och Live Nation-Rickard hoppar av satsningen med livekonserter på Ritz.

Tyvärr blev det som jag befarade.
Upp som en sol och ned som en… ja…
Att ”alla” uteställen av rang nu hoppat på trenden med livekonserter har tyvärr sina följder. Att boka band och arrangera konserter tar tid. Fruktansvärt mycket tid.
Been there, done that… liksom.
Med pompa och basuner presenterades Ritz Nightclub som en konsertarrangör för en kort tid sedan. En konsert med Fibes! Oh Fibes har genomförts, om man inte räknar öppningskvällens besök av Lustans Lakejer. En till konsert är inbokad med Melody Club.
Sedan är det finito.
I varje fall med hjälp av Millencolin-Erik och Live Nation-Rickard.
De hoppar av satsningen med livekonserter på Ritz Nightclub meddelar de via ett mejl på Facebook.

Nummer två

Transformers revenge of the fallen
1 2 3 4 5

Regi: Michael Bay.
I rollerna: Shia LaBeouf, Megan Fox, Josh Duhamel, Tyrese Gibson, Isabel Lucas, John Turturro, Ramon Rodriguez, Kevin Dunn, Julie White.

Decepticons och autobots...
Nu är de tillbaka.
Onda mot goda.
Den som kan rädda världen är som vanligt Sam Witwicky (Shia LaBeouf). Transformers revenge of the fallen tar vid där den första filmen slutade, ungefär.
Sam är på väg mot studier på highschool och ett distansförhållande med Mikaela (Megan Fox). Det som hände i första filmen tror Sam bara är historia och att han och Mikaela är fria att leva sina liv som helt vanliga tonåringar.
Inget kan vara mer fel. I skuggorna ruvar decepticons på hämnd.
Optimus Prime finns där som beskyddare och en gul Corvette Stingray sköter transporterna…

För er som sett första filmen bjuder inte uppföljaren på något revolutionerande. Allt är sig likt från först filmen. Specialeffekterna är snygga och fotot likaså.
Det som haltar är som vanligt handlingen.
Men vad gör det när regissören Michael Bay visar Megan Fox…
Det som sänker betyget är scenerna mellan decepticons och autobots. Här går det rasande fort och med närbilder som enbart förvirrar. Jag hinner inte med att se vad som händer…
Men jag är ju inte heller målgruppen för den här filmen.
ULF HJELTING

Sönderpratat

Borta bäst hemma värst
1 2 3 4 5

Regi: Seth Gordon.
I rollerna: Vince Vaughn, Reese Whiterspoon, Robert Duvall, Sissy Spacek, Jon Voight, Jon Favreau, Mary Steenburgen, Dwight Yoakam.

I Seth Gordons Borta bäst hemma värst möter vi paret Brad (Vince Vaughn) och Kate (Reese Whiterspoon).
Varje jul åker de utomlands. Bara de två. Allt för att slippa träffa ”tjocka släkten”. Det här året har de sagt att de ska till Burma för att vaccinera föräldralösa barn. I verkligheten ska de dyka, sola och bara umgås – de två.
Allt går som planerat tills de kommer till flygplatsen och upptäcker alla flyg är inställda på grund av dåligt väder. Första anhalt denna jul blir Brads mer än dysfunktionella familj. Sedan blir det bara värre…

Borta bäst hemma värst är en pratig komedi fylld av amerikanska moralkakor. Lite mycket upprepningar av samma skämt för att bli riktigt rolig och efter halva filmen tappar den fart betydligt. Vince Vaughn prata lika snabbt som en kulspruta och Reese Whiterspoon är… ja, hon bara är… liksom…
Borta bäst hemma värst är en film för de som gilla relationskomedier på amerikanskt vis.
ULF HJELTING

Hårdslående

Bronson
1 2 3 4 5

Regi: Nicolas Winding Renf.
I rollerna: Tom Hardy, Matt King, Kelly Adams, Katy Baker, William Darke.

När det står ”en sann historia” på filmomslaget eller affischen brukar jag rygga ett par steg bakåt, minst.
Är omslaget också späckat med superlativer om hur bra filmen är och från tidningar som har recensenter som knappt lämnat blöjstadiet, så brukar jag släppa filmen åt sitt öde.
Så är det tyvärr med Bronson. Ja, omslaget alltså…

I Bronson möter vi Michael Peterson (Tom Hardy). Som 19-åring rånar han ett postkontor och det blir också början på en fängelsevistelse som varat i över 35 år.
Det Michael inte har i skallen har han i nävarna och det är något fängelseledningen inte tolererar. Det blir inte direkt bättre av att Michael bestämmer sig för att byta namn till Charles Bronson efter sin filmidol…

Ta lika delar A Clockwork Orange och Fight Club och blanda detta med vansinnet i filmer som Crank och Pusher och ut kommer något som skulle kunna liknas vid Bronson.
Det är rått, det är blodigt, det är galet och totalt vansinnigt.
Tyvärr är det ibland så skruvat så att det även uppstår total förvirring och tidsperspektivet blir totalt flytande.
Denna Michael Peterson eller Charles Bronson ska alltså vara en av Englands mest förhärdade brottslingar. Personligen har jag inte stött på denna person, men hur många i England vet vem Svartenbrandt är?
Som film fyller dock Bronson sin funktion och det luktar lite Stanley Kubrick om skapelsen.
ULF HJELTING

Blodsugande kul

Lesbian Vampire Killers
1 2 3 4 5

Regi: Paul Claydon.
I rollerna: James Cordon, Mathew Horn, MyAnna Buring, Vera Filatova, Paul McGann, Silvia Colloca, Louise Dylan, James Cordon, Ashley Mulheron, Tiffany Mulheron.

Min likaledes bloggande kompis Christer släppte för en tid sedan förslaget om att jag skulle recensera p-rullar för att på det sättet få in mer kvinnor i texterna på den här bloggen.
Det kommer nu inte att ske…
Den här recensionen är nog det närmaste något liknande jag kommer, liksom…

I Lesbian Vampire Killers möter vi kompisarna Jimmy (Mathew Horn) och Fletch (James Cordon). Jimmy har ännu en gång blivit dumpad av flickvännen Judy (James Cordon). Ja, det är det där gamla vanliga dravlet om att ”ge varandra lite space” och ”vi kan väl vara vänner i stället” och… kort sagt; hon har hittat en annan och dumpat Jimmy.
Fletch försöker stötta sin kompis så mycket det går och tar honom till närmaste pub. Där kommer Jimmy på den magnifika idén om att ta semester och efter ett par pints tar han en dartpil och drämmer den mot närmaste väggkarta. Pilen landar på… staden Cragwich belägen någonstans i nordöstra England. Varken Jimmy eller Fletch har hört talas om staden, men va fanken… varför inte en semester där? De tar folkabussen och drar i väg. Föga anar de vad som väntar i form av vampyrer, lättklädda damer och tjejer som gillar tjejer…

Engelsk svart humor har en viss effekt här i Sverige. Ta bara Monty Python och John Cleese. Det är i princip bara vi och engelsmännen som fattat storheten med tv-serien Fawlty Towers…
Nu är inte Lesbian Vampire Killers i närheten av John Cleese komiska geni, men de som har sett Shaun of the dead med Simon Pegg vet vad som väntar i Lesbian Vampire Killers.
Humorn är lika rå och hämningslös.
Filmtiteln Lesbian Vampire Killers kanske låter som en sunkig p-rulle, men det är inte mer lättklätt eller lesbiskt än i en helt vanlig svensk tv-serie.
Stundtals är det sjukt kul, men filmen har sina brister och regissören Paul Claydon skulle mycket väl ha kunnat ta ut svängarna lite mer.
Lite kul att ”svenskan” MyAnna Buring finns med i rollistan. Hon flyttade till England som 16-åring och har lyckats medverka i tv-serier Morden i Midsomer och Doktor Who och filmer som Doomsday och remaken på The Omen. Nästa ”Malin Åkerman” kanske?
Så… nu fick jag in lite kvinnor också…

Alla nöjda?
ULF HJELTING

En skrevspark

Scener ur ett kändisskap
1 2 3 4 5

Regi: Christopher Panov/ Christian Eklöw.
I rollerna: Linus Wahlgren, Jonas Malmsjö, Ola Forssmed, Måns Nathanaelson, Mårten Klingberg, Pernilla Wahlgren, Christina Schollin, Josephine Bornebusch, Rebecka Teper, Elin Klinga, Kim Sulocki, Fredrik Dolk, Stina Ekblad.

Linus Wahlgren.
Vad tanker man på när man hör namnet Linus Wahlgren?
Lillebror, den ”lille söte” i Wahlgrenfamiljen kanske?
”Jag är en astronaut”?
Snubbel och komedi i filmer som Hundtricket, Göta Kanal 2 eller som Sven Ripa i tv-serien Bert?
Man förknippar knappast Linus Wahlgren med Dramaten och roller som Hamlet, eller?
Scener ur ett kändisskap handlar just om Linus Wahlgren och om att kulturjournalisten Görhan Hellström ska göra en dokumentär om honom.
Linus gör allt för att ge intrycket av att vara en skådespelare med högre ambitioner än att snubbla runt i buskis och…

Jag har inte skratta så här sedan jag vet inte när åt/med en svensk film! Den här mockumentären är briljant gjord av regissörerna Christopher Panov och Christian Eklöw där man ger en rejäl skrevspark åt den självutnämnda kultureliten som lallar runt kring Dramaten i Stockholm och anser sig vara gräddan av eliten.
En eloge därför till Örjan Ramberg, Elin Klinga och Stina Eklblad som genom sin medverkan i Scener ur ett kändisskap verkligen visar att de har distans till sig själva.
Jonas Malmsjö gör också en helt fenomenal tolkning på en uppblåst Dramatenskådespelare med ett ego och självförtroende större än en Finlandsfärja.
Men bäst är ändå Linus Wahlgren.
Jo, du läste rätt – Linus Wahlgren.
Det han gör i Scener ur ett kändisskap är helt obetalbart och ibland undrar man som åskådare var gränsen för den fiktiva och den verklige Linus går.
Filmen innehåller exempelvis scener som medlemmarna av Monty Phyton skulle kunna mörda för att ha skrivit. Till exempel scenen där Linus har anmält sig till en polsk teaterkurs som går ut på att kräla runt på golvet och jama som en katt är fantastisk!
Eller scenen där Jonas Malmsjö ska gå ut genom en dörr…
Eller när Linus spelar Emil i en uppsättning på Dramaten där Emils pappa (Örjan Ramberg) super och Emil skär sig själv i snickarboden. Givetvis en barnföreställning…
Den här filmen borde vara obligatorisk på alla teaterutbildningar i Sverige och resten av världen!

ULF HJELTING

Sövande polis

Snuten i varuhuset
1 2 3 4 5

Regi: Steve Carr.
I rollerna: Kevin James, Jayma Mays, Raina Rodriguez, Keir O´Donnell, Shirley Knight, Bobby Cannavale, Peter Gerety.

Paul Blart (Kevin James) drömmer om att bli polis. Varje år söker han till polisskolan och varje gång faller han, bokstavligen talat, i hinderbanan. Pauls blodsockernivå har en tendens att falla varje 20:e minut till en nivå där han somnar om han inte äter något som innehåller socker (är inte detta förstadiet till diabetes?).
Ja, Paul somnar helt enkelt varje år i hinderbanan…
Därför jobbar han som säkerhetsvakt på stadens köpcentrum. Där patrullerar han på sin Segway och håller ”ordning”. Årets stora köpdag närmar sig och då börjar även Amy (Jayma Mays) arbeta på köpcentret. Paul faller som en fura för Amy, men hans tafatta försök att ta kontakt går henne förbi. Samtidigt börjar även Veck Sims (Keir O´Donnell) arbeta som säkerhetsvakt.

Kevin James är mest känd för rollen som Doug i tv-serien King of Queens. Precis som där spelar han något av en looser i Snuten på varuhuset. Filmen ska kanske vara en drift med alla polisserier och filmer, men oftast missas målet ganska rejält. Någon som inte har missat ”målet” är Kevin James och tydligen tycker producenterna (läs Adam Sandler) att fet är lika med hysteriskt roligt.
Visst finns det några roliga scener i Snuten på varuhuset, men inte så att det fyller en hel film.
ULF HJELTING

Nya Woody

Whatever Works
1 2 3 4 5

Regi: Woody Allen.
I rollerna: Larry David, Evan Rachel Wood, Patricia Clarkson, Conleth Hill, Michael McKean, , Ed Begley Jr.

Woody Allen har in princip gjort samma film sedan 1977.
Annie Hall är grunden och sedan har han bara gjort variationer på samma tema.
Ja, okej då, Radio Days, Zelig och Bullets over Broadway var faktiskt bra, men vi har även absoluta lågvattenmärken som Melinda Melinda och gubbsjuka Skorpionens förbannelse.
I Whatever Works möter vi den något bittre före detta fysikern Boris (Larry David). En gång undervisade han på universitetet i strängteori och var nominerad till Nobelpriset (visste faktiskt inte att de hade fler kandidater till Nobelpriset, precis som till Oscarsnomineringarna... öh...).
Boris lever ensam, han är skild och undervisar, som han själv uttrycker det, obildbara zombies i att spela schack. En dag händer det något. En ung tjej, Melodie (Evan Rachel Wood), sitter på trappan till hans hus. Hon är hemlös och ny i New York och ber om lite mat och att få sova på hans soffa. Boris går motvilligt med på detta och sedan börjar det hända saker…

Nu kan Woody Allen för alltid ställa sig bakom kameran och låta Larry David ta över rollen som skådespelaren ”Woody Allen”. Faktum är att Larry är en bättre Woody än Woody själv…
Trots detta, eller kanske tack vare detta, är Whatever Works en av Woody Allens bättre filmen på många år. Lite gubbsjuk, lite filosofisk, lite bitter, lite tänkvärd, lite rolig, lite konstig, ja... lite Woody helt enkelt...
ULF HJELTING

Live på Ritz

Onsdag.
Lill-lördag.
En av veckan legitima dagar att gå på ”lokal”.
Varför inte gå till Ritz?

Personligen har jag inte lyckats ta mig in på Ritz Nightclub än… eller Nya Ritz, som stället heter i folkmun. Varför?
Jag hatar att stå i kö och efter 20 minuter utanför Nya Ritz, f´låt Ritz Nightclub, för några veckor sedan gav jag upp. Det vore dock intressant att göra ett studiebesök.
Särskilt med tanke på satsningen på liveband.
I dag, i kväll onsdag, kommer Fibes, Oh Fibes! till vår del av världen och gör en livespelning på Ritz Nightclub.
Vilka, vad är då Fibes, Oh Fibes!?
Göteborgare, bildades 2001. Slog igenom 2003 med singlarna ”One Hour Baby” och ”This City Got No Boulevards”. Debutplattan “Still Fresh” släpptes 2004. I september i år släppte de sin tredje platta och där finns låten ”Run to you” med självaste poplegendaren Kim Wilde på sång.
Bandet var ursprungligen ett sexmannaband. I dag består Fibes, Oh Fibes! av Christian Olsson (oklart om han hoppar tresteg…), Edvin Edvinsson och Mathias Nilsson.
Örebropubliken är av vana en svårflörtad publik. Återstår att se om de infinner sig eller om livesatsningen på Ritz Nightclub slutar fortare än den börjar.

Gitarrvirtuos

Egentligen skulle han ha blivit klassiskpianist.
En stenkaka med Jelly Roll Morton ändrade det.
– Gitarren är ett finmotoriskt elände. En hatkärlek för mig. Uttrycksfullt och avslöjande, säger Thomas Arnesen som i morgon kommer till Frimis med sitt Arnesen Blues Band.

Han har turnerat i Storbritannien, Holland, Belgien, Serbien, Baltikum, Indien och Japan förutom länderna i Skandinavien. Thomas Arnesen har spelat in fyra plattor i eget namn. "Backwater Blues", "Tillbaks igen" och "Later In the Evening" på Sittel records samt "Walkin´ With My Baby" på Karlskogabaserade Blaze records.
Visserligen var det stenkakan med Jelly Roll Morton som ändrade hans intresse för musikgenre. Men det var en helt annan musiker som fick honom att börja intressera sig för gitarr.
– Inte förrän jag hörde B.B. King på radio, förstod jag att elgitarren kunde bjuda ett register värdigt fiolen. Mamma, vilken hjälte, gick genast och köpte en vinyl. Jag tror hon var hemligt förtjust i bluesen, säger Thomas Arnesen via sin sajt http://www.arnesen.pp.se/.

I morgon kväll står Arnesen Blues Band på Frimis scen i regi av Örebro Jazz och Blues Club och levererar blus.
I bandet ingår, förutom Thomas, Anders Forsberg klaviatur, Kjell Gustavsson trummor, Björn Lundquist bas och Andreas Hellkvist Hammond B3:a.
Bandet har funnits i sin nuvarande form sedan 2002.
– Blues har, med sin traditionella 12 och åtta takters form, för mig alltid varit en "ur-musik", som ligger i botten av mycket av musikupplevelse över huvud taget. En självklar form som är utmanande att sätta personlig prägel på och utveckla inom sina givna, stränga lagar, säger Thomas Arnesen.

Så här låter Arnesen Blues Band på Youtube…

Bastoner i Hallsberg

En bas.
Ett par svarta handskar.
80 personer i publiken.

Platsen är Hallsberg och Hotell Stinsen.
Den kamerunske världsbasisten Etienne Mbappé är på besök.
Han har bland annat spelat med Ray Charles, Steps Ahead och Toumani Diabatés Symmetric Orchestra. Genren är en mix mellan jazz, fusion och funk. Sången framförs på franska eller, som på hans senaste platta ”Misiayi”, på det kamerunska språket Douala.
Ibland när man stöter på liknande basister som Mbappé, exempelvis som fummelfingret Nathan East, där det stundtals behövs en basist som spelar bas för att fylla upp där nämnde basist klantar runt och spelar solo… får i varje fall jag spader...(fattar inte att Clapton orkar spela med en sådan basist).
Visst spelar Mbappé bassolo och det gör han gärna, men… det som skiljer honom från mängden är att han även kan spela BAS. Han kan leverera ett tungt groove och gör det också.
Att Etienne Mbappé har utsetts till en av världens bästa basister bevisades med råge i Hallsberg i lördags. Duktiga medmusiker gjorde inte heller konsertupplevelsen sämre.
Nästa anhalt för Mbappé med band är Berlin.
Världsartister i Hallsberg?
Ja, varje år på Hotell Stinsen i regi av Hallsbergs jazz och bluesklubb…

Om lördag

Händer det grejer i Hallsberg.
Fick i dag ett pressmeddelande.
Basisten Etienne Mbappé är på ingång.

Minns en hätsk debatt med en före detta chefredaktör på den där tidningen som inte nämns vid namn i den här bloggen.
Det var några år sedan och han påstod på fullt allvar att "världsartister" inte kunde spela i Hallsberg och därför kunde man inte utdela högsta betyg för en konsert i Hallsberg, vilket jag gjort...
Självfallet var han helt ute och cyklade, vilket jag påpekade. Detta tålde han inte och slutade helt sonika att hälsa. Ingen större förlust... liksom.
Ja, vad stod det då i pressmeddelandet?
Jo, följande:
"Nu på lördag 21/11 gott folk är det som sagt dags för årets sista konsert. Det kommer att bli ett unikt tillfälle att se & höra en unik artist. Etienne Mbappé är ute på europaturné och det är fantastisk kul att som enda spelning i Sverige den här gången läsa ...Berlin, Oslo, Hallsberg...
i turnéplanen! Etienne Mbappé är ett världsnamn (som leker ihop med idel ädla namn som bl.a. Joe Zawinuls, John McLaughlin...) och han är tveklöst en fantastisk basist. (sök gärna efter smakprov på You Tube) Musiken Etienne Mbappé spelar är en bas av vokal melodiös afrojazzrock med lite avstickningar åt det tyngre funkigare. Det lär bli ett och annat oförglömligt bassolo... Jag har sagt det förut och nu är det dags igen: Det finns vissa konserter man bara inte får missa...!!!".

För alla som inte orkar leta på youtube...

Kalendern

Inläggen i kalendern haltar något och vi på redaktionen ber om ursäkt för det.
Ansvarig kommer att pryglas offentligt på Stortorget med en bunt rosstjälkar så fort vi fått honom utlämnad från Kuala Lumpur...
Interpol är kontaktade i ärendet.

Legendarer på Frimis

Tre personer.
En konsert.
Kan det bli bättre?

En bra konsert får i varje fall mig att må bra i flera dagar efteråt.
Kultur är till för att ge ett välbefinnande.
Det kan handla om så tillsynes enkla saker som offentlig konst, ett biobesök eller en konsert. De politiker som i dag (säger inte vilka, men de finns till höger, väldigt långt till höger på den politiska skalan…) hävdar att all kultur ska vara självbärande ekonomiskt är ute på helt fel väg. Även om alla skattepengar som i dag läggs på kultur exempelvis skulle överföras till vården så skulle det enbart ge motsatt effekt. Medborgare skulle må både psykiskt och fysiskt dåligt och då ”belasta” vården ännu mer…
Tänk en stad helt utan offentlig konst, inte en staty, inte någon form av utsmyckning av gator och torg. Tänk en stad helt utan konserter, teatrar och konsthallar. Och inte en biograf så långt ögat når…
Visst vore det kul? Va?
Vad bra man skulle må. Tänk ett Stortorget utan Engelbrektstatyn eller ”Likkistan” eller klockspe… ja, det falskklingande klockspelet i Rådhuset kanske man kan vara utan… men tänk själva idén och sug på den karamellen en stund.
Tänk också om alla kommunala musikskolor skulle stängas. Tänk också om alla studieförbundet skulle mista sina statliga och kommunala bidrag.
– Ja än sen då. Mina skattepengar ska inte gå till någon fisförnäm kultur…, kanske någon muttrar.
Det pratas en del om det svenska musikaliska undret, där var och varannan person spelar eller har spelat något instrument i grupp eller själv. Eller sjunger.
Tänk att vi i Sverige kan kontakta ett studieförbund och säga ”hej, vi är ett gäng kompisar som skulle vilja starta ett band” och då få komma och testa att spela gitarr, trummor och stå i en replokal för en bråkdel av pengar det skulle kosta att köpa eller hyra. Säg det till en amerikansk musiker och hon/han kommer att blänga avundsjukt och säga något i stil med ”du driver med mig”…
Georg Riedel gick i Adolf Fredrisk musikskola när han var ung, pianisten Jan Lundgren hade en pianolärare i Ronneby som en dag gav sin elev som läxa att köpa en platta med Oscar Peterson och sedan var han fast i ”jazzträsket”…
Därför skulle en konsert som den i tisdags på Frimis inte vara möjlig utan skattepengar till ”kulturen”. Skulle all den typ av verksamhet vara självbärande och finansierat med feta plånböcker, ja då skulle det falla en mycket mörk kulturskymning över vår lilla del av världen.
Okej… lång inledning, men jag var liksom tvungen.
Tisdagskvällen på Frimis i regi av Örebro Jazz och Blues Club var centrerad runt tre personer: Georg Riedel, Jan Lundgren och Jan Allan. På repertoaren jazz. Inte sällan improviserad. Ibland med små hänvisningar till Georg Riedels odödliga barnsånger som ledmotivet till Pippi Långstrump som här och där sprängdes in i låtarna. Kul och befriande.
Allra mest magiskt blev det när trion spelade Jan Johanssons ”Visa från Utanmyra”. Det rådde en smått förtrollande atmosfär efteråt och det tog en bra stund innan applåderna kom och då ville de heller inte upphöra.
Det är sånt som får mig att må bra i flera dagar efteråt.

Kanon!

Lost
Säsong fem
1 2 3 4 5

Regi: Stephen Williams/ Jack Bender/ Rob Holcomb/
I rollerna: Matthew Fox, Jorge Garcia, Ken Leung, Naveen Andrews, Jeremy Davies, Michael Emerson, Terry O´Quinn, Evangeline Lilly, Rebecca Mader, Elizabeth Mitchell.

Personligen tappade jag helt kollen på tv-serien Lost efter andra säsongen. Då tyckte jag att det blev alldeles för rörigt och så dröjde det en vecka mellan varje avsnitt. Jag med mitt minne kom aldrig ihåg vad som hänt…
En sak bör dock sägas om J J Abrams skapelse Lost och det är att tv-serien är ett litet underverk i icke linjärt berättande.
Nu har femte säsongen släppts på blu-ray och det är bara att bocka och buga för den nya tekniken. Bilden är superb och så har Disney och ABC Studios inkluderat något de kallar SeasonPlay. Enkelt förklarat behöver du själv inte hålla ordning på vilka avsnitt du sett och hur länge du sett av varje avsnitt. Det sköter SeasonPlay. Du skapar bara en användare och så är det bara att tuta och köra, även om du tar ut någon skiva och tittar på annan emellan. Nackdelen är om du somnar och missar delar av ett avsnitt så blir det lite knepigare att gå tillbaka och kolla om ett avsnitt… men, fördelarna överväger tungt.
Handlingsmässigt har det hänt en hel del.
Sex stycken personer har lyckats ta sig från ön och kallas av media för Oceanic 6. Och ön har försvunnit mer spårlöst än någonsin…
Vi slängs också mellan 30 år tidigare, nutid och för tre år sedan och det gäller verkligen att hålla ordning på var, när, hur och vem.. Minst lilla okoncentration och du är… ja, helt lost, liksom…
De sex som återvänt till verkligheten gör snart allt för att åter komma tillbaka till ön, men John Locke (Terry O´Quinn) har dött eller har han…, Jack (Matthew Fox) knaprar tabletter igen och Sayid (Naveen Andrews) jobbar som hitman..
Spännande? Bara förnamnet…
Och nu är jag biten igen!
Väntar med spänning på säsong sex…
ULF HJELTING

Tonårsidoler

Jonas Brothers
The 3D concert experience
1 2 3 4 5

Regi: Bruce Hendricks.
I rollerna: Kevin Jonas, Joe Jonas, Nick Jonas, Demi Lovato, Taylor Swift, John Lord Taylor, Robert Feggans.

U2 var först.
Nu kommer efterföljarna….
Konsertfilmer i 3D. Med dagens teknik kan man se färger, ja vissa i varje fall och inte bara den där grönröda sörjan från förr..
Och med bästa i dag möjliga bild genom blu-ray. Dvd-utgåva medföljer också…
Jonas Brothers The 3D concert experience är en inspelning av deras Burning Up Tour genom USA och gjord av samma regissör – Bruce Hendricks – som även stod bakom Hannah Montanas konsertfilm. Det kanske inte säger så mycket, men det är Disney som står bakom allt rent finansiellt.
Materialet till denna konsertfilm spelades in den 12 och 13 juli i Anaheim, California på Honda Center och den 10 och11 augusti i New York på Madison Square Garden.
Kalla det rockumentär…
Visst kan Jonasbröderna sjunga, men det som retar mig mest med den här konsertfilmen är att de tar cred för solon som de själva inte spelar!
Hur kul kan det vara på en skala att stå och fejka ett gitarrsolo som någon annan spelar? Bakom detta tilltag står ”musical director” och även gitarristen John Lord Taylor. Varför? Han kan lira gitarr som få, men Jonasbröderna står och fejkar det han spelar? Det här är bara larvigt och drar ned helhetsintrycket något rejält!
Eftersom jag själv lirar blir jag bara förbannad på sådana här tilltag!
Låt Jonasbröderna sjunga och ta några taffliga barréackord och låt det sedan vara bra med det.
Basta!
Men de har utseendet och är idoler och ska du stå främst i rampljuset.
Småtjejerna skriker sig svimfärdiga när de ser sina idoler.
Musikaliskt då?
Låtarna är förvånansvärt svaga och påminner alldeles för mycket om varandra. Sedan har de gästartister som Demi Lovato och Taylor Swift som tyvärr säger mig noll och intet.
De skulle inte ens platsa i andra uttagningen av Idol…
Helhetsintrycket då?
Ja… de är ju tonårsidoler de där Jonasbröderna och då ingår det att spela in filmer och tv-serier.
Frågan är dock hur de slår i ett land som Sverige.
Kanske inte alls eller så blir de gigantiska.
Jag är i varje fall helt fel målgrupp…
ULF HJELTING

Jazz på Frimis

Tre män.
Som spelar jazz.
På Frimis i Örebro i regi av Örebro Jazz och Blues Club.

Skrev i ett tidigare inlägg att när tanterna går på teater kilar gubbsen in på närmaste jazzklubb.
Så är det.
Fakta - inte fantasi.
De som inte tål att jazz spelas av och lyssnas på av män har egentligen ingenting på en jazzkonsert att göra.
Vad händer då i morgon på Frimis i Örebro?
Jo, följade:
Basisten Georg Riedel, trumpetaren Jan Allan och pianisten Jan Lundgren kommer på besök.
Örebro Jazz och Blues Club utlovar en oförglömlig konsert med dessa tre jazzgiganter.
Rapport avläggs senare på denna blogg under morgondagen efter konserten.

Tomgång

The King of Queens
Sjätte säsongen
1 2 3 4 5

Regi: Rob Schiller/ Ken Whittingham.
I rollerna: Kevin James, Leah Remini, Jerry Stiller, Judge Reinhold, Janeane Garofolo, Jon Favreau.

The King of Queens är ännu en av de där sitcomsen som jag missat.
Ja, ett eller annat avsnitt har det väl slötittats på, men det är ingen serie som fastnat.
Varför?
Svaret fick jag efter att ha sträcktittat på sjätte säsongen av dvd-boxen.
Det finns helt enkelt ingen magi mellan karaktärerna… ingen kärlek…
Hon, Carrie (Leah Remini) är ett rivjärn utan like som hela tiden hackar på honom, Doug (Kevin James) om hans intag av föda om omfång runt magen.
Sjätte säsongen inleds dock med att Carrie slutar/får sparken från jobbet som sekreterare på advokatbyrån och landar i soffan i vardagsrummet och gör… ingenting…
Mitt i allt finns den allt mer förvirrade Arthur (Jerry Stiller) – Carries pappa – som bor i källaren på huset.
Näää, det här funkar inte i min tv-värld. Tyvärr.
Roligt?
Snarare tragiskt och vore jag Doug skulle Carrie ut från huset fortare än en avlöningen!
Livet är för kort för att bli hönsad av någon som varken hyser sympati eller kärlek.
Ut!
Bara ut!
ULF HJELTING

Ett fenomen

Hannah Montana
The complete first season
1 2 3 4 5

Hannah Montana
Säsong 2 volym 1
1 2 3 4 5

Hannah Montana
Säsong 2 volym 2
1 2 3 4 5

Hannah Montana
Säsong 2 volym 3
1 2 3 4 5

Hannah Montana
Säsong 2 volym 4
1 2 3 4 5

Hannah Montana
The Movie
1 2 3 4 5

Regi: Peter Chelsom/ Roger Christensen/ Richard Corell/ Shannon Flynn.
I rollerna: Miley Cyrus, Emily Osmet, Mitchel Musso, Jason Earles, Billy Ray Cyrus, Moises Arias, Cody Linley, Oliver Oken,


Personligen fattar jag inte hypen, liksom…
I USA med omnejd är Miley Cyrus megastor.
Ja, inte som sig själv – utan som Hannah Montana.
Min snart femåriga dotter fullkomligen avgudar denna sångerska.

Kanske är det därför som hon tjatat hål-i-huvudet på far sin om att börja sjunga i kör.
Inte något ”ont” som inte har något gott med sig…
Nåja…
Hannah Montana.
Lite fakta: Serien handlar om tonårsflickan Miley Stewart (Miley Cyrus). På dagarna går hon i skolan som vem som helst, men på kvällarna tar hon på sig en lång blond peruk och ställer sig på scenen för att sjunga. Detta dubbelliv har sina för- men även nackdelar och bara ett fåtal vet att Miley är Hannah Montana. Det är detta som tv-serien och även långfilmen handlar om. I grova drag…
Tv-serien är producerad av Disney och med Billy Ray Cyrus (ja han med hiten Achy Breaky Heart, någon som minns?) som ansvarig producent.
Officiellt är det Miley som skriver alla låtarna… öh… ja, helt klart är det att hon sjunger, men med Billy Ray Cyrus som pappa så… i bästa fall befinner hon sig i samma rum när låtarna görs. Men detta är bisak, i varje fall för fansen. Vem som gör vad och varför…
Det är Hannah Montana som är stjärnan och förra året drev detta varumärke in 160 miljoner svenska kronor. Tv-serien sänds i Disney Channel, dubbad till svenska. Så är även språket dvd-boxarna.
Tyvärr vill jag lyfta ett varningens finger för hur säsong 2 av dvd-boxarna marknadsförs i Sverige. Det känns lite som bondfångeri när varje dvd-skiva säljs för sig under rubriken ”volym”… Det hade varit lite ärligare att sälja säsongen som en hel dvd-box med all skivorna, men det gäller väl att mjölka fansen på pengar så länge stjärnan inte passerar zenit…
Att marknadsföra en sångerska via en tv-serie och/eller långfilmer är definitivt inget nytt. Kolla bara Elvis, The Beatles, The Monkey, The Osmonds…
Hannah Montana.
Här för att stanna?
Kanske…
Ett fenomen?
Definitivt!
ULF HJELTING

I lördags

Skivsignering.

På plats - grabbarna i Mustasch.

Plats Najs Prajs.

Ett lite sent inlägg kanske... men, men...

I lördags gjorde grabbarna i Mustasch ett nedslag i vår lilla del av världen.

Först soundcheck för kvällens gig på Conventum- sedan skivsignering.

Tydligen hade det varit fest dagen innan och Ralf Gyllenhammar var likblek från gårdagens fest.

-Å herregud... jag tror jag dör, stönade han på bred göteborska och svepte innehållet i en colaflaska fortare än... ja... än fortast?

Skivor signerades. Affischer också och Najs Prajs-maestro Anders Damberg hade också fixat fram en elgitarr som pryddes av grabbarnas handskrift.

Fem skivor släppta hittills och förra året blev de "Metal of the year".

Mustasch - Sveriges svar på Metallica, eller?

Dragspelstjosan...

Konsert.
På Mastodont MC.
Denna gång zydeco med Cedric Watson.
Fredag den 6 november.

För några veckor sedan spelade Eilen Jewell på just Mc-klubben Mastodont.
Nu är Najs Prajs-maestro Anders Damberg på hugget igen.
Nu med zydecoartisten Cedric Watson.
Cedric vem?
Jo…
Cedric Watson föddes för 26 år sedan i San Felipe, Texas. Musik fick tidigt en plats i Cedrics liv, men det var inte hiphop som lockade, utan gamla sånger på franska från sydvästra Louisiana och Huston. Detta gjorde också att han flyttade till Lafayette för att förkovra sig i creolemusiken och zydeco.
Under åren har Cedric Watson bland annat spelat tillsammans med Edward Poullard och James Adams i bandet Les Amis Creole och även i det egna bandet Bijoux Creole.
Han har även varit på turné med sin musik i Frankrike, Spanien, Haiti och nu Sverige.
Den här turnén innefattar länder som Sverige, Tyskland och Holland innan han återvänder till USA den 28 november. I bagaget har han den självbetitlade CD:n ”Cedric Watson”.
Enligt Cedric Watsons My Space-sida är han nominerad för en Grammy med CD:n.

Inget möte

Nä...
Barchefen, en "hon", ringde min kompis Tommy under lördagen och informerade att "hon inte hade tid idag" att prata med oss.
Tja... vad säger man...
Ska konflikträdda människor vara chefer?
Har tyvärr stött på problemet tidigare.
Både på den där lokaltidningen vi inte nämner vid namn och på den där stora före detta mobiltillverkaren där jag under fyra år jobbade som arbetsledare.
Chefskap i dag utmärker sig tyvärr av fel personer på helt fel plats...

Skärpning O´Learys!

Fredag.
Liveband med kompisars kompisar som spelar.
Allt dock spolierat av en servitris som inte kan hantera stress.

Nu har det hänt.
För första gången någonsin.
Jag har blivit utslängd från ett ställe som serverar alkohol. Ställets namn: O´Learys i Örebro. Person ansvarig servitrisen: Anders Nilsson – om det nu är hans rätta namn. I varje fall var det namnet som vakten ”Janne” uppgav.
Anledning?
Ja, jag stod i vägen för serveringspersonalen…
Jo, du läste rätt.
Jag stod i vägen för serveringspersonalen när jag lyssnade på bandet Westcoast.
Därför ombads jag lämna lokalen omedelbart.

Kvällen som sådan inleddes hemma hos min kompis Tommy och hans flickvän Lisbeth. Förekom det ansenliga mängder alkohol?
Allt är förstås en tolkningsfråga, men en kopp kaffe, ett glas rödvin á 25 centiliter, ett glas starköl á 25 centiliter (samma glas som användes till rödvinet) och tre glas vatten. Lägg till detta tre chockladkulor rochér mellan halv åtta och kvart över tio på kvällen.
Berusad?¨
Knappast…
Onykter?
Ja, precis så onykter man kan bli på angivna mängd alkohol.

Taxi in till O´Learys och kö i 20 minuter innan vi släpptes in.
Måste dock påpeka att det redan i kön in till O´Learys var en otrevlig stämning. Vi knuffades bryskt åt sidan av vaktpersonal för att få en gång ut/in från O´Learys bredvid kön.
Något vänligt ”var vänlig stå till höger i kön, mot den högra väggen” förekom inte. Bara knuffas.
När jag sedan beställde kvällens första och, som det sedan visade sig, även sista öl hörde jag inte vad personalen sa i baren eftersom musiken DJ:en spelade var tokhög. I stället pekade hon på kassaapparatens summa.
Sedan försökte vi, det vill säga jag, Tommy och Lisbeth ta plats framför bandet. Detta var lättare sagt än gjort eftersom det var knökfullt.

Jag gillar livemusik och samtalade med Tommy om bandet när någon i min ögonvrå skriker åt mig att ”flytta på dig! Jag ska fram här!”.
Jag svarade.
– Tyvärr! Går inte. Jag har en trappsteg framför mig och personer framför mig. Du får gå runt.
Jag tänkte inte mer på detta tills en vakt kommer fram till mig och säger.
– Du ska ut härifrån! Du får avlägsna dig från lokalen! Nu!
Så…
Vakten hade alltså blivit tillsagd att slänga ut mig av personen som skrek ”flytta på dig! Jag ska fram här!”. Denna person var tydligen servitrisen Anders Nilsson.
Efter diverse argumentering med vakten ”Janne” om det som inträffat lämnade vi O´Learys.

Jag kan förstå att det är stressigt och jäktigt att arbeta på ett ställe som O´Learys, men detta kräver också en viss typ av människa - en mycket stresstålig människa.
Men att reagera som servitrisen Anders Nilsson gör man inte.
Aldrig!
Om det nu är trångt och stressigt så är det definitivt inte besökarnas fel.
Och man ska definitivt inte slänga ut besökare på grundval av att de ”står i vägen”.
Tror inte jag någonsin blivit så illa behandlad på en ”krog” i Örebro.
Absurt!
Nej, O´Learys, skärpning!
Anställ personal som vet hur man uppför sig och som kan hantera en krogmiljö.

Ps
Fick just ett mobilsamtal från Tommy som pratat med servitrisen Anders Nilsson som nu visade sig heta Felix. Vi, jag och Tommy, ska ha ett möte med denna Felix och ansvarig barchef.
Enligt uppgift från Tommy skulle vakten ha känt sig hotad av oss och därför bett oss lämna lokalen.
Möte 14.00 O´Learys 31 oktober 2009.
Ska bli mycket intressant…
Ds

Sexistisk komedi

Flickvänner från förr
1 2 3 4 5

Regi: Mark Waters.
I rollerna: Matthew McConaughey, Jennifer Garner, Michael Douglas.

Connor Mead (Matthew McConaughey) är berömd fotograf. Lika beröm för sina foton är att även lägrar alla tjejer han plåtar… alla…
Han lever livet och är en duracellkanin 24/7…
Men just den här helgen ska han hem till sitt föräldrahem och vara med på sin lillebrors svensexa. Det är då han träffar Jenny Perotti (Jennifer Garner). De har inte setts på många år och… det är då Connor slinker in på herrarnas bara för att se sin döde farbror (Michael Douglas) stå där och pinka med whiskeyglaset i högsta hugg…

Flickvänner från förr påminner ganska kraftigt om Charles Dickens En julsaga där den elake Scrooge hemsöks av tre spöken som talar om för honom vad Julen egentligen är för något.
Samma här alltså. Connor hemsöks av några gamla flickvänner som guidar honom genom alla hans erövringar.
Flickvänner från förr är så puttinuttigt sexistiskt där mannen är en vrålande babian som inte kan hålla styr på ”svansen” och där kvinnan enbart är vän och oskyldig och som alltid sover med händerna på täcket.
HA!
Humbug!
Usel film för övrigt…
ULF HJELTING

Haltar betänkligt

L. A. Gigolo
1 2 3 4 5

Regi: David Mackenzie.
I rollerna: Ashton Kutcher, Anne Hechte, Margarita Levieva, Sebastian Stan, Maria Conchita Alonso, Hart Bochner.

Komedi eller drama?
Kanske tragedi…

Nikki (Ashton Kutcher) drömmer drömmen om att leva det ”goda livet” i L A. Han gör detta genom att nuppa sig till mat och husrum. Nikki är en player och han vet om det också… Tyvärr är inte kvinnorna han ”sol-och-vårar” lika glada efter hans besök i deras liv.
En dag möter Nikki servitrisen Heather (Margarita Levieva)…

L. A. Gigolo försöker förtvivlat vara en American Gigolo för 2000-talet och manusmässigt har L. A. Gigolo lånat en hel del från den filmen. I original heter filmen dock Spread, men försök översätt den tvetydiga titeln till vettig svenska…
Ashton Kutcher bevisar tyvärr ännu en gång vilken urusel skådespelare han är och hela filmen haltar betänkligt.
Visst blir vyerna över Los Angeles alldeles fenomenal i blu-ray-versionen av den här filmen, men en bra bild uppväger aldrig ett uselt manus.
ULF HJELTING

Clownteater

Teater - pompöst och högtravande.
Versmått och hexameter i kvadrat.
Inte alls!
Har inte skratta så här sedan jag vet inte när…

Teater – det är kultur för medelålders damer. När gubbarna deras tar en bira på närmaste jazzklubb slinker kvinnfolket i väg och frotterar sig finkulturellt.
Så är det.
Det finns det siffror på.
I verkligheten. I verklighetens Sverige anno 2009.
Därför var jag i minoritet som man under torsdagskvällen på Örebro Teater. Medlurad (tack Ingela!) för att se Länsteaterns uppsättning av Cyrano de Bergerac.
– Ja, ja… tänkte jag. Det blir väl något fnösketorrt elände som man somnar till…
Icke!
Inte en chans!
Det visade sig nämligen vara en clownuppsättning av Cyrano de Bergerac. Ja, alltså… clownteater.
Och vad fanken är då clownteater vrålar vän av ordning.
Jo… så…. nej, att… liksom… äsch!
Den här teaterformen har sina rötter i commedia dell´arte och är flera hundra år gammal och kom till Sverige under 1980-talet. Kortfattat bygger det på att INTE försöka vara rolig och följer fem regler: en sak i taget, vänta tre sekunder innan man gör planerad handling, alla planerande handlingar görs med ögonkontakt med någon i publiken, hitta på ljud med hela huvudet och… om man misslyckas, upprepar man det tre gånger. Lite som en avlägsen bättre släkting till studentspexet…
Och kul… det blir det. Jag lovar.
Det här var något av de roligaste tre och en halv timmarna i mitt liv!
Claes Åström i rollen som Cyrano är obetalbar och Anna Persson som ”praktikant” med mera är fenomenal!
Detta måste ses!
I varje fall av alla med ett öppet sinne och som gillar att ha kul!
Steve Martins filmversion av Cyrano - Roxanne - slås med hästlängder...
ULF HJELTING

Lite snålt…

Tvåa i Idol 2007.
Skivkontraktet skrevs under en månad senare.
I går befann sig Amanda Jenssen i Örebro för att signera sin senaste platta.

Allt skulle inledas med en mini-konsert.
Så var det i varje fall annonserat.
Cirka 30 minuter efter utsatt tid kom Amanda tillsammans med två medmusiker ut på Najs Prajs provisoriska lilla scen belägen längst bak i skivbutiken.
Mini-konsert… ja mer ”mini” än en endaste lite låt kan det ju inte bli, eller?
Det skulle väl i så fall vara en Lundellkonsert – du vet ”en inställd konsert är också en konsert”.
Musikaliskt var den ”unplugged” som gällde. En gitarr, tre sång.
Men varför bara en endaste låt?
Var det för att öka intresset och köpa plattan? Skulle snarare tro att effekten blev den motsatta…
De mest inbitna fansen i publiken, de som skrivit ”Amanda” i pannan med rödpenna, verkade dock nöjda.
Personligen tycker jag dock att Amanda såg allt annat än bekväm ut på scenen och orden ”rädd fågelunge” blixtrade förbi ett par gånger.Nu är hon ju bara 21 år och har ett helt artistliv framför sig och vad som helst kan ju hinna hända under den resan…

Plagiatvarning

Drag me to hell
1 2 3 4 5

Regi: Sam Raimi.
I rollerna: Alison Lohman, Justin Long, Lorna Raver, Dileep Rad, David Paymer, Adriana Barazza.

Vad gör regissören Sam Raimi när man inte knåpar på nästa Spider-Man-film?
Troligtvis läsaren han Stephen King så ögona blör…

Christine Brown (Alison Lohman) arbetar på bank med att hantera låneansökningar. En dag besöks hon av fru Ganush (Lorna Raver) som ber om anstånd med lånet på huset, ett hus som hon bott i över 30 år. Lånet har förfallit och fru Ganush har inte kunnat betala på grund av att hon varit sjuk. Christine rådfrågar sin chef (David Paymer) som bara säger att det är upp till Christine och påminner om att jobbet som huvudansvarig för avdelningen fortfarande är ledigt.
Christine förlänger inte fru Ganuschs ansökan och allt slutar i ett stort tumult där vakterna får slänga ut fru Ganusch, men först uttalar den gamla zigenerskan en förbannelse över Christine.
Sedan börjar det hända saker…

Stephen King, ja… 1996 filmatiserades hans roman Thinner som handlar om en man som får en förbannelse uttalad mot sig av en zigenare och…
Storyn till Drag me to hell känns lite lånad, men bara liiite… så att säga.
Vill man se en bra skräckfilm signerad Sam Raimi rekommenderar jag i stället Evil Dead II eller varför inte se alla tre filmerna i den filmtrilogin?
ULF HJELTING

Fascinerande

Seven pounds
1 2 3 4 5

Regi: Gabriele Muccino.
I rollerna: Will Smith, Rosario Dawson, Woody Harrelson, Michael Ealy, Barry Pepper, Robinne Lee, Bill Smitrovich.

Den här filmen handlar om…
Nej….
Jo…
Nytt försök: den här filmen handlar om…
Nää…
Det går inte att berätta någonting om handlingen i den här filmen om man inte vill förstöra filmupplevelsen helt.
Den här filmen handlar om… Ben Thomas (Will Smith).

Så mycket kan man dock säga att Seven pounds är en mycket komplex historia som kräver tid och koncentration. Det är inte action, det är inte drama, det är en mix av en massa genrer och det gäller också att som åskådare ha en ”bra dag” för att inte bryta ihop fullständigt.
Det gjorde jag…
Trodde inte jag hade några tårar kvar efter allt skit som varit det senaste året, vilket egentligen inte har ett dugg att göra med den här filmrecensionen.
Men så är det…
Den här filmen handlar om… kärlek och om botgöring.
Inget annat.
ULF HJELTING

Inget nytt…

My Bloody Valentine
1 2 3 4 5

Regi: Patrick Lussier.
I rollerna: Jensen Ackles, Jamie King, Kerr Smith, Betsy Rue, Edi Gathegi, Tom Atkins, Richard John Walters.

När gruvan i Harmony rasar blir ett antal gruvarbetare instängda. En överlevande räddas några dagar senare. Men någonting är inte som det ska… Det visar sig nämligen att Harry Warden (Richard John Walters) mördat sina arbetskamrater i kamp om syret i gruvan.
Med en hacka har han metodiskt slagit livet ur de han vanligtvis arbetat tillsammans med.
När polisen kommer honom på spåren löper Warden amok i Harmony och summan blir till slut 22 personer, män, kvinnor och barn som fått stifta bekantskap med Wardens hacka innan sheriff Jim Burke (Tom Atkins) med assistenter lyckas perforera Warden med ett antal kulor.
Alla tror att mardrömmen är över.
Tio år senare återvänder Tom Hanninger (Jensen Ackles), son till ägaren av gruvan i Harmony, för att sälja vad som återstår av gruvan. Tom arbetade den dag gruvan rasade för tio år sedan och var arbetsledaren som valde ut vilka som fick följa Harry Warden ned i gruvan…
Han har inte satt sin fot i Harmony sedan morden och… någon börjar återigen använda en gruvhacka mot Toms gamla vänner.

My Bloody Valentine är en remake av filmen med samma namn från 1981. Den här gången är kryddan 3D. Glasögon medföljer till fyra medtittare.
Tyvärr måste jag erkänna att jag denna gång INTE sett förlagan och kan därför inte jämföra de båda filmerna.
My Bloody Valentine anno 2009 känns tyvärr bara som ännu en förutsägbar ”skräckis” i samma anda som Fredag den 13-filmerna. Man vet liksom vad som kommer att hända…
Men 3D då?
Ja, det bästa med dagens teknik är att det går att se färger… vissa färger… men det mesta blir bara grått och då är ju gruvmiljö inte helt fel. Dock uppstår aldrig den där riktiga skrämseleffekten som man kanske skulle kunna önska.
Och matchningen av 3D-effeketen varierar också ganska betänkligt. Stundtals är den rent lysanden, för att i nästa ögonblick bli migränsuddigt…
Nja… My Bloody Valentine är en film för de redan frälsta av den här genren.
Det måste hända lite mer för att locka mig till att ta skydd bakom soffkuddarna…
ULF HJELTING

Fy vad uselt!

Stan Helsing
-

Regi: Bo Zenga.
I rollerna: Steve Howey, Diora Baird, Kenan Thompson, Desi Lydic, Leslie Nielsen, Darren Moore, Twan Holiday, Robin Nielsen.

Halloween närmar sig och videobutiksbiträdet Stan (Steve Howey) har sett allt förut. När Pinhead kommer in och frågar efter senaste Hellraiser-filmen lyfter han inte ens på ögonbrynet. Han rullar bara en jättelik bong, suger i sig av fetingen och önskar att arbetspasset slutar så att han och hans kompisar kan dra till närmaste party.
Att sedan kackerlackan själv står upp och pissar på herrarnas när han slår ihjäl den ser han bara som en rolig effekt av bongen…
Och nuuu paaarty… men, icke. Föreståndaren övertalar Stan att göra en hemleverans till en av videobutikens bästa kunder. Stan vägrar först men övertalas med hot om att mista sitt jobb…
Bara en liten omväg till Stormy Night Estates…

Å herregud vilken makalös skitfilm!
Okej.
Jag borde ha förstått att detta var fullkomlig dynga när både Kenan Thompson OCH Leslie Nielsen är med.
Det här är inte i närheten av roligt!
Stan Helsing är så plågsamt usel att alla borde få betalt som orkar se filmen.
En gigantisk varning utfärdas!
ULF HJELTING

Dryga Cissi

Har hållit lite på det här inlägget.
Men jag känner att jag inte längre kan hålla tillbaka.
Så…

Förra veckan satt Svenska Filminstitutets chef Cissi Elwin i någon av tv-sofforna hos SVT eller TV4. Har lyckats förtränga i vilken soffa och vilken kanal.
Där satt hon i varje fall och såg enormt stolt ut.
Varför?
Jo, frågan var baserad på den kritik hon fått genom att bara anställa kvinnliga chefer på filminstitutet och frågan löd helt enkelt ”Varför?”.
Och svaret löd:
– Jag har helt enkelt inte hittat några män som är kompetenta nog!
Jaha…
Cissi Elwin sa det som ingen man någonsin skulle komma undan med i Sverige anno 2009. Hade en man fått kritik för att han enbart anställt män som chefer och svarat ”Jag har helt enkelt inte hittat några kvinnor som är kompetenta nog”, ja då jävlar hade drevet manglat den stackarn till köttfärs.
Men nu var de en kvinna som sa att det inte finns några kompetenta män och då är det tydligen helt okej. Så f-n heller!
Sådana här uttalanden är INTE okej vem som än uttalar dem!
Det ska vara rätt person på rätt plats, med rätt utbildning och rätt erfarenhet. Det ska INTE vara upp till någons eller någras godtycklighet vem eller vilka som anställs. Det SKA vara baserat på kompetens. Inget annat!
Nu kanske det är så att det inte har funnits några ”kompetenta män” i urvalen till tjänsterna på Svenska Filminstitutet, men… skyll inte på mig att det nu florerar dubbade tyskar i var och varannan svensk filmproduktion.
Skyll på Cissi.
För övrigt skulle hon aldrig ha fått sätta sin fot på SVT om hon inte varit dotter till journalisten Göran Elwin. Att sedan gå från att vara chefredaktör på ICA-förlaget till chef för Svenska Filminstitutet… jag det vore som om Lagerbäck gick från att coacha landslaget till att bli sportchef för Barcelona. Det finns liksom inte på världskartan, men det finns i Sverige anno 2009…

Ännu ett inlägg om genus som otänkt får mig in på tankar om genusforskning och vad en person jag en gång kände sa.
– Genusforskning… ja det är 2000-talets svar på frenologi! Om 200 år kommer människor i framtiden att skratta sig lika fördärvade åt vår tids genusforskning som vi gör åt det absurda med frenologin.
Och… vi vet ju vad frenologin gav näring åt. Undrar just vilken form av världskrig genusforskningen kommer att starta…