Clownteater

Teater - pompöst och högtravande.
Versmått och hexameter i kvadrat.
Inte alls!
Har inte skratta så här sedan jag vet inte när…

Teater – det är kultur för medelålders damer. När gubbarna deras tar en bira på närmaste jazzklubb slinker kvinnfolket i väg och frotterar sig finkulturellt.
Så är det.
Det finns det siffror på.
I verkligheten. I verklighetens Sverige anno 2009.
Därför var jag i minoritet som man under torsdagskvällen på Örebro Teater. Medlurad (tack Ingela!) för att se Länsteaterns uppsättning av Cyrano de Bergerac.
– Ja, ja… tänkte jag. Det blir väl något fnösketorrt elände som man somnar till…
Icke!
Inte en chans!
Det visade sig nämligen vara en clownuppsättning av Cyrano de Bergerac. Ja, alltså… clownteater.
Och vad fanken är då clownteater vrålar vän av ordning.
Jo… så…. nej, att… liksom… äsch!
Den här teaterformen har sina rötter i commedia dell´arte och är flera hundra år gammal och kom till Sverige under 1980-talet. Kortfattat bygger det på att INTE försöka vara rolig och följer fem regler: en sak i taget, vänta tre sekunder innan man gör planerad handling, alla planerande handlingar görs med ögonkontakt med någon i publiken, hitta på ljud med hela huvudet och… om man misslyckas, upprepar man det tre gånger. Lite som en avlägsen bättre släkting till studentspexet…
Och kul… det blir det. Jag lovar.
Det här var något av de roligaste tre och en halv timmarna i mitt liv!
Claes Åström i rollen som Cyrano är obetalbar och Anna Persson som ”praktikant” med mera är fenomenal!
Detta måste ses!
I varje fall av alla med ett öppet sinne och som gillar att ha kul!
Steve Martins filmversion av Cyrano - Roxanne - slås med hästlängder...
ULF HJELTING