För oss som gillar livemusik. Då finns det snart ett nytt ställe att hänga på. Ja, nytt och nytt…
Om jag fattat allt sätt så ska Klaras (Prisma) byta namn till Buddy Holly Bar och har invigningspremiär den 20 februari. På scenen denna kväll bland annat Örebro Allstars med Henrik Hagel och gänget… Åldersgräns är 25 år. Mats Ronander är bokad den 27 februari. John Lindberg trio kommer den 6 mars. Eva Eastwood finns på scenen den 20 mars. The Refeshments spelar den 28 april. God mat och dryck med livemusik utlovas av Buddy Holly Bar. Mer aktiviteter lär komma… Vore kul att se Brolle sjunga lite Buddy Holly-låtar där.
Regi: Paulo Sorrentino. I rollerna: Toni Servillo, Anna Bonaiuto, Giulio Bosetti, Flavio Bucci, Carlo Buccirosso, Giorgio Colangeli, Paulo Graziosi.
Näää… jag fattar inte. Inte ett dyft. Men så är jag förkyld som en liten iller…
Il Divo är i mina (febriga) ögon endast en film för de redan insatta. Och med insatt menar jag de som har en rejäl dos förkunskap om italiensk inrikespolitik, historia och samhällsstruktur. Vi som INTE har det är, för att vara snäll, helt ”lost in space” och har ingen eller mycket liten behållning av Il Divo.
Il Divo ska beskriva Giulio Andreottis liv. Här gestaltas han av Toni Servillo, som bland annat medverkat i Gomorra, och filmen beskriver Andreottis liv som politiker och hur han lyckades bli vald till Italiens premiärminister sju gånger. Detta är en film om maktfullkomlighet och om en politiker som är helt utan skrupler. Tyvärr finns det sådana här politiker även i Sverige. Jag vet. Jag har tyvärr träffat några…
Som film har Il Divo en hel del brister. Främst för att den berättar historien om Andreotti på ett sådant sätt att man förutsätter att ”alla” vet alla turer och kringelkrokar som hände i hans liv. Jag vet det inte. Kanske det finns betydligt mer insatta personer här i Sverige som gör det och då är det bara att säga grattis till dessa. Framför Il Divo sitter jag bara som ett enda stort frågetecken och ja… visserligen är jag förkyld som skridsko, men… nej. Det här är en film för de redan insatta och en film som borde ha stannat på den italienska filmmarknaden. ULF HJELTING
Regi: Erik Gandini. I rollerna: Silvio Berlusconi, Flavio Briatore, Rick Canelli, Fabrizio Corona, Marella Giovannelli, Lele Mora, Simona Ventura.
Om italienarna ser Erik Gandinis film om låt oss säga 30, 40 år, så är jag övertygad om att de kommer att säga: ”Vad i hela friden tänkte vi på! Hur kunde vi vara så korkade!” Om inte så är det tragiskt. Djupt tragiskt… Men har man besökt Rom och vet hur otrevligt korkade de kan vara där, så…
Videocracy är en film som gör mig mörkrädd, mörkrädda inför hur helt skrupelfria människor kan manipulera sig till makt, pengar och framgång. Den som har mest pengar när han dör vinner, typ. Videocracy är berättelsen om hur Silvio Berlusconi med bakgrund av att han äger 90 procent av all television i Italien kan bli president. Han har med hjälp av televisionen totalt hjärntvätta en hel nation om att höjden av lycka är att få vara med i ett tv-program. Trådsmala anorektiska unga tjejer verkar drömma om att dansa lättklädda och visa brösten i något av alla underhållningsprogram som översvämmar italiensk tv. Unga killar gör också nästan vad som helst för att slippa stå vid fabrikssvarven och istället sjunga och dansa i tv. Herregud… Bakom allt står en leende Berlusconi. När den mäktige castingagenten stolt visar att han gillar fascisten Mussolini och till och med har hans kamplåt som signal i sin telefon mår jag riktigt, riktigt illa. Videocracy är en film som alla borde se. Nu! Det här är en av de bästa dokumentärerna på mycket länge. ULF HJELTING
Regi: Michael Lange/ Patrick R Norris/ Linda Mendoza/ Gil Junger. I rollerna: Jacob Zachar, Spencer Grammer, Scott Michael Foster, Paul James, Charisma Carpenter, Amber Stevens.
Platt fall. Ja, så skulle man kunna beskriva säsong två av Greek. Det som började så lovande med första säsongen har nu förvandlats till något oerhört mediokert. Vilda fester, galan upptåg, bärs, brudar och boys i en härlig mix. Ett Deltagänget för 2000-talet. I säsong två lyser detta med sin frånvaro - i princip. Kanske beror det på att fokus ändats mer att beskriva Casey Cartwrights (Spencer Grammer) och hennes vedermödor som ordförande för ZBZ House. Lillebror Rusty (Jacob Zahar) finns visserligen med, men spelar nu en lite mer undanskymd roll i säsong 2 än i säsong 1. Tyvärr. Nej, fortsätter det att dala så här kommer det kanske inte att finnas något Greek efter säsong 3. Skärpning! Mer party och galenskap! Annars är det kört, liksom. ULF HJELTING
Regi: Ang Lee. I rollerna: Demetri Martin, Dan Fogler, Henry Goodman, Jonathan Groff, Eugene Levy, Jeffrey Dean Morgan, Imelda Stauton, Emil Hirsch, Liev Schreiber.
Den som förväntar sig en massa maffiga konsertbilder från musikhistoriens kanske mesta kända festival har valt hel fel film. Talking Woodstock är precis vad titeln föreskriver – pratigt värre… Filmen bygger på Elliot Tabers självbiografiska roman om inredningsarkitekten med drömmar som inte lyckas ta sig bort från föräldrarnas motell. Motellets ekonomi är allt annat än bra och när Elliot (Demetri Martin) får höra att några ungdomar letar en plats för en utomhuskonsert erbjuder han dem plats på gärdet i närheten av motellet. Hans plan är att kunna få in lite extra pengar på uthyrning av både rum och gärde. Föga anar han vad som komma skall och när det formligen börjar välla in ungdomar från USA:s alla hörn bryter ett smärre kaos ut…
Frågar man idag hur många det var som besökte Woodstock så lär det vara ett par miljoner som hävdar att de var där. Hur många det var i verkligheten? Kanske en halv miljon… innan stängslet runt festivalen rasade. Regissören Ange Lees Talking Woodstock är tyvärr en av hans svagare filmer och den attraherar i princip bara de som sett Michael Wadleighs Oscarsbelönade konsertfilmen. Eller de som är extremt intresserade av vad som hände bakom kulisserna på Woodstock. Personligen saknar jag både musiker och musik i Talking Woodstock… tänk Woodstock utan en ton Jimi Hendrix. Snudd på utvisning där… Hur filmen har kunnat bli nominerad till Gulpalmen i Cannes är för mig en gåta. Kanske beror det på Liev Schreiber i rollen som transan Vilma. ULF HJELTING
Regi: Stephen Sommers. I rollerna: Channing Tatum, Denis Quaid, Rachel Nichols, Christopher Eccleston, Joseph Gordon-Levit, Sienna Miller, Adewale Akinnuuoye-Agbaje, Byung-hun Lee, Arnold Vosloo, Marlon Wayans.
Går det inte att göra film av dataspel eller tecknade serier, så kan man alltid göra det på leksaker…
Nanoteknologi som kan användas som vapen är på villovägar och riskerar att hamna i händerna på personer som inte är särskilt goda. Vapenfabrikören James McCullen (Christopher Eccleston) som äger företaget MARS har bygg in denna teknik i fyra stridsspetsar som han sålt till NATO. Amerikanska armén med Duke (Channing Tatum) och Ripcord (Marlon Wayans) får i uppdrag att leverera dessa. Det är då det otänkbara inträffar. Duke och Ripcord blir överfallna av Baronessan (Sienna Miller) som är på jakt efter McCullens fyra stridsspetsar. Var och med en kraft att förgöra en hel stad…
Vore det inte för all maffig dataanimering så… då vore det inte mycket till film. Det finns några riktigt hisnande scener där bland annat Eifeltornet i Paris så att säga kommer ”på lut”. Tyvärr måste jag säga att det här med ”G. I Joe” gått mig helt förbi, men så är det en stund sedan jag befann mig i åldern då actionfigurer stod högst på önskelistan. Visst, jag har barn men de är lite för unga för den här typen av filmer. G. I. Joe The Rise of Cobra är mycket yta med väldigt lite innehåll och med en attans massa dataanimering. Var beredd på en rungande form- och färgexplosition. ULF HJELTING
Fredag. Hallsberg. Nordens bästa bluesröst tolkar Tom Waits.
Att han kan sjunga Zappa och har en röst som passar perfekt för blues borde alla som gillar nämnda genre vara högst medvetna om. Om inte så har du missat något. Danske Thorbjörn Risager måste bara upplevas live. På fredag den 15 januari finns chansen igen. På repertoaren denna gång låtar av Tom Waits. Nyfiken? Spännande? Ja, men för sjutton – åkt till Hallsberg!
Regi: Diro Montiel. I rollerna: Channing Tatum, Terrence Howard, Flaco Navaja, Luis Guzmán, Brian J White, Yuri Foreman, Cung Le, Rich Pecci.
Shawn (Channing Tatum) lever på New Yorks gator. Han lever också ur hand i mun och varmaste trappuppgång är hans nästa hem… En dag försöker Shawn sälja förfalskade Harry Potter-böcker och hamnar i bråk. Han golvar sina motståndare utan nämnvärt problem och rusar från platser när polisens syrener börjar ljuda. Harvey Boarden (Terrence Howard) har sett fighten och när han träffar Shawn nästa gång har han ett förslag. Ett förslag som innehåller pengar, mycket pengar…
Det jag saknar mest i Fighting är ett klart och tydligt tidsförlopp. Nu blir det ett antal fighter med Shawn, men det känns inte som själva filmen riktigt hänger ihop. Det kan bero på att Diro Montiel är relativt färsk som regissör eller så beror det helt enkelt på att jag inte är ett dugg intresserad av meningslöst våld i den här formen. Målgruppen för Fighting måste vara de som gillar att se två testosteronstinna hannar som möts i en bur och pucklar på varandra så mycket de orkar. Shootfighting kallas det visst eller Vale Tudo… Nej, tyvärr… Fighting tilltalar i varje fall inte mig som film. Men det ska bli spännande att se Channing Tatums karriär i Hollywood. Kan bli något… så småning om… ULF HJELTING
Regi: McG. I rollerna: Christian Bale, Sam Worthington, Moon Bloodgood, Helena Bonham Carter, Anton Yelchin, Jadagrace, Bryce Dallas Howard, Jane Alexander, Michael Ironside.
Av någon märklig anledning damp det både ned en blu-ray och en vanlig dvd av Terminator Salvation. Bara att tacka och ta emot, liksom. Och… ja, man ska helt klart se den här filmen på blu-ray. Den är som gjord för det. Det är då filmen kommer till sin rätta…
Vi befinner oss i en inte alltför avlägsen framtid. Skynet har tagit över på Jorden efter ett kärnvapenkrig. Allt styrs nu av robotar som reproducerar sig själva. Motståndsgrupperna (läs människorna) leds av John Connor (Christian Bale) och han försöker att hindra Skynet från att utplåna mänskligheten totalt. Samtidigt letar han efter Kyle Reese (Anton Yelchin) som inte får bli dödad av Skynet. Det är då John träffar Marcus Wright (Sam Worthington)…
För alla som sett de föregående Terminator-filmerna är denna film ett måste. Den logiska uppföljaren så att säga. Egentligen bjuder inte Terminator Salvation på några egentliga överraskningar utan den känns mer som en transportsträcka mot nästa film eller tv-serie. Vi, som sett de föregående filmerna, vet ju liksom vad som kommer att hända och regissören McG bjuder helt enkelt bara på en stunds god action. Terminator Salvation är väl ingen favorit till någon Oscar oavsett vad och Christan Bale gör vad han behöver i huvudrollen. Överraskningen är Sam Worthington i rollen som Marcus Wright. Den karaktären går att utveckla inför nästa film. För det SKA bli en uppföljare. Terminator 5 är planerad att ha premiär 2011. ULF HJELTING
Regi: Quentin Tarantino. I rollerna: Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Eli Roth, Michael Fassbender, Diane Kruger, Daniel Brühl, Til Schweiger, Gedeon Burkhard, Martin Wuttke, Sylvester Groth.
Det är inte mycket som behållits från Castellaris original från 1978. Själva grundidén har bevarats, men sedan är det en helt annan film med en viss ändring i filmtiteln. Bastards har blivit basterds… Vi befinner oss i det ockuperade Frankrike under Andra Världskriget. En grupp amerikanska soldater med judisk härkomst gör allt för att ställa till det för de tyska trupperna. När gruppens ledare Aldo Raine (Brad Pitt) får reda på att självaste Adolf Hiltler (Martin Wuttke) tillsammans med bland annat Joseph Goebbels (Sylvester Groth) och några andra ”kompisar” ska gå på galapremiär för en ny film vet han precis vad han ska göra.
Nej, jag förstår inte hypen inför den här filmen… Ja, jo… den är väl sevärd och så och Tarantino vet hur man gör film, men något lysande mästerverk är det inte. Faktum är att jag föredrar Castellaris föregångare och när Tarantino ger sig på att leka med verkligheten kring Hitlers liv blir det inte särskilt trovärdigt. ULF HJELTING
Regi: Harold Ramis I rollerna: Jack Black, Michael Cera, Oliver Platt, David Cross, Vinnie Jones, Hank Azaria, Juno Temple, Olivia Wilde.
Hur gjorde våra förfäder för att överleva? En sak är helt säker… de gjorde INTE som Zed (Jack Black) och Oh (Michael Cera). Jägaren Zed lyckas sällan fånga det han jagar och det inbegriper såväl bytesdjur som kvinnor. Oh är en hopplös samlare som inte lyckas hitta varken bär eller frukt om det så ligger framför näsan på honom. Lokalsinnet är väl underutvecklat och han har till och med svårt att hitta ut ur sin egen hydda… En dag får de nog av livet i byn och beger sig mot kanten av världen. Oh är övertygad att de kommer att ramla över kanten. Zed fnyser bara och anser att det vore skit samma…
Year One är som upplagt för en skrattfest. Särskilt som regissören Harold Ramis har filmer som Måndag hela veckan och Analyze this på sitt samvete. Men… hur sjutton kan man misslyckas så kapitalt med en skådespelare som Jack Black i huvudrollen? School of Rock och Nacho Libre talar sitt eget tydliga humorspråk. Year One måste vara en av de mest misslyckade komedier som gjorts detta årtusende. Det här är lika roligt som nageltrång. Nej, fel, nageltrång är MYCKET roligare än det här… ULF HJELTING
Regi: Danny Lerner. I rollerna: Dolph Lundgren, Gina May, Michael Paré, Bashar Rahal, James Chalke, Mike Straub, Vladimir Vladimirov.
Nej, alltså… är det här allvarligt menat? Eller är det en parodi på actionfilm? Direct Contact är så usel så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta…. Ja… ha ha ha ha ha… snyft... Varför släpps den här dyngan alls på dvd?` Det är bara att hoppas att Dolph lyckas bättre som presentatör i Svenska Melodifestivalen. ULF HJELTING
Regi: David Fincher. I rollerna: Brad Pitt, Cate Blancett, Julia Ormond, Donna DuPlantier, Jacob Tolano, Jason Flemyng, Taraji P. Henson, Ed Metzger, Elias Koteas.
Tänk att återfödas på nytt med alla erfarenheter från ett föregående liv. Nej, riktigt så är inte storyn i Benjamin Buttons otroliga liv. Benjamin föds som en gammal man och under sitt liv åldras han sedan baklänges och blir allt yngre.
Nu har jag sett den här filmen tre gånger och jag hittat hela tiden nya grejer att studera. Benjamin Buttons otroliga liv är en så komplex film att det är snudd på otroligt och regissören David Fincher har verkligen lyckats med alla aspekter av den här filmen. Filmen är baserad på en novell av F. Scott Fitzgerald och Eric Roth har bearbetat detta till ett filmmanus. Brad Pitt gör sitt livs roll, men faktum är att han delar ansvaret med ytterligare sex stycken skådespelare som får gestalta Benjamin Button under hans liv. Filmen inkluderar även en relation, en nästan hopplös sådan, eftersom han åldras baklänges och hon inte gör det. Det möts så att säga halvvägs…
Regissören David Fincher har tidigare bland annat gjort filmer så som Fight Club och Seven. Alla givetvis med Brad Pitt i en av huvudrollerna… Men frågan är om inte Benjamin Buttons otroliga liv är hans hittills bästa film. Vid senaste Oscarsutdelningen blev det tretton nomineringar och av dessa kunde tre bära hem dem lille gubben av guld. Nämligen de som gjorde specialeffekterna, dekor och smink. Brad Pitt var dock nominerad till Bästa manliga skådespelare och filmen fanns även med bland de som ansågs vara Bäst för året…
Har du inte sett den här filmen så gör det. Nu! Och du… se den flera gånger. Filmen blir bara bättre och bättre. ULF HJELTING
Regi: Paul Weitz/ J.B Rogers/ Jesse Dylan/ Andrew Waller/ John Putch/ Joe Nussbaum. I rollerna: Jason Biggs, Alyson Hannigan, Seann William Scott, Chris Klein, Tara Reid, Eddie Kaye Thomas, Eugene Levy, Shannon Elizabeth, Thomas Ian Nicholas, Eric Allan Kramer, Amanda Swisten, Nikki Schieler Ziering, Tad Hilgenbrink, Chris Owen, Jason Earles, Matt Barr, John White, Steve Talley, Christopher McDonald, Nic Nac, Italia Ricci, Rosanna Arquette, Bug Hall, Brandon Hardesty, Sherman Hemsley, Naomi Hewer, Jennier Holland, Kevin M. Horton, John White.
Jag brukar inte ha så mycket till övers för ”under bältet”-humor precis. Oftast, för att inte säga alltid, är den endast plump och på gränsen till intelligensbefriad. College-filmer brukar gå hand i hand med den typen av humor och finns det möjlighet brukar dessa filmer inte hamna i närheten av min dvd- eller blu-ray-spelare. Men… så dundrade boxen med alla sju filmerna i American Pie-serien in från Universal och ”a man must do what a man gotta do”, eller vad det nu heter. Så jag pressade mig igenom alla sju filmerna. Ja, du läste rätt – sju filmer. Personligen tappade jag liksom kontakten med utgivningen av dessa filmer efter film nummer tre, men nu fick jag chansen att uppdatera mig lite – liksom, typ… Sju filmer på tio år och nu är det inte mycket som påminner om de tre första filmerna med Jason Biggs och Alyson Hannigan i huvudrollerna… Faktum är att jag måste erkänna att den första American Pie-filmen faktisk är lite underhållande. Med betoning på lite… Den har sina poänger ibland och det finns några dråpligt roliga scener att skratta sig fördärvad åt. För de som inte har en aning om handlingen i de tre första filmerna så handlar det egentligen bara om att Jim Levenstein (Jason Biggs) ska få fett på sylen, dunka in spiken, sätta pålen i hålet… ja, helt enkelt bli av med oskulden. Tramsigt? Ja… Sexistiskt? Möjligen… Kvinnorna i filmerna är helt enkelt objektifierade till, som Eddie Meduza skulle ha sagt det, madrasser med hål i. Är det kul? Möjligen i ett grabbigt tonårsrum… Nedvärderande mot kvinnor? Ja, men jag klagar inte när 1400 flåsande honor hyllar Chippendales strippande med isande gallskrik… I film nummer tre har det dock gått så långt att Jim ska gifta sig.
De återstående filmerna handlar i princip om Stiflers brorsa och kusin vad de gör på college. Steve Stifler spelades i de tre första filmerna av Seann William Scott och hade ett svårartat Tourettes syndrom som yttrade sig varje gång han såg en tjej. Typ ”Ska vi knulla? Sitt på min påle, baby!”. Självsäker, arrogant och bara ute efter att lägra så många kvinnor som möjligt. Lillebrorskaraktären fanns med i de första två filmerna, men spelade då av Eli Marienthal. I American Pie Band Camp har han blivit något äldre och spelas då av Tad Hilgenbrink och han är om möjligt ett ännu större pucko än sin bror. Och han vill bara… ja, jag tror du fattat grejen nu, va… Kusinen Erik Stifler (John White) tar ett steg in i American Pie-filmerna genom sitt deltagande i The Naked Mile och skulle kunna beskrivas som ”familjens svarta får”. Han är inte lika självsäker som sina släktingar och i både The Naked Mile och Beta House får vi följa hans vedermödor med det motsatta könet.
The Book of Love skiljer sig lite från de föregående filmerna. Biblioteket på East Great Falls High innehåller en väl dold hemlighet som upptäcks när en mindre brand inträffat under en fest på skolan. Boken, eller snarare Bibeln, innehåller allt du vill veta om hur man gör för att få kontakt med och även tillfredställa kvinnor. Boken har dock blivit något kantstött efter branden och ska nu restaureras. Alla som bidragit med texter i boken kontaktas igen… Det finns egentligen bara en gemensam nämnare för alla de sju filmerna och hans namn stavas Eugene Levy eller Noah Levenstein som han heter i filmerna. Ja, han spelar Jim´s pappa i filmserien. Om det blir en åttonde film? Skulle inte bli överraskad om det blev det. Och under tiden? Finns ju alltid den här boxen att sysselsätta sig med… ULF HJELTING
