Skärpning O´Learys!

Fredag.
Liveband med kompisars kompisar som spelar.
Allt dock spolierat av en servitris som inte kan hantera stress.

Nu har det hänt.
För första gången någonsin.
Jag har blivit utslängd från ett ställe som serverar alkohol. Ställets namn: O´Learys i Örebro. Person ansvarig servitrisen: Anders Nilsson – om det nu är hans rätta namn. I varje fall var det namnet som vakten ”Janne” uppgav.
Anledning?
Ja, jag stod i vägen för serveringspersonalen…
Jo, du läste rätt.
Jag stod i vägen för serveringspersonalen när jag lyssnade på bandet Westcoast.
Därför ombads jag lämna lokalen omedelbart.

Kvällen som sådan inleddes hemma hos min kompis Tommy och hans flickvän Lisbeth. Förekom det ansenliga mängder alkohol?
Allt är förstås en tolkningsfråga, men en kopp kaffe, ett glas rödvin á 25 centiliter, ett glas starköl á 25 centiliter (samma glas som användes till rödvinet) och tre glas vatten. Lägg till detta tre chockladkulor rochér mellan halv åtta och kvart över tio på kvällen.
Berusad?¨
Knappast…
Onykter?
Ja, precis så onykter man kan bli på angivna mängd alkohol.

Taxi in till O´Learys och kö i 20 minuter innan vi släpptes in.
Måste dock påpeka att det redan i kön in till O´Learys var en otrevlig stämning. Vi knuffades bryskt åt sidan av vaktpersonal för att få en gång ut/in från O´Learys bredvid kön.
Något vänligt ”var vänlig stå till höger i kön, mot den högra väggen” förekom inte. Bara knuffas.
När jag sedan beställde kvällens första och, som det sedan visade sig, även sista öl hörde jag inte vad personalen sa i baren eftersom musiken DJ:en spelade var tokhög. I stället pekade hon på kassaapparatens summa.
Sedan försökte vi, det vill säga jag, Tommy och Lisbeth ta plats framför bandet. Detta var lättare sagt än gjort eftersom det var knökfullt.

Jag gillar livemusik och samtalade med Tommy om bandet när någon i min ögonvrå skriker åt mig att ”flytta på dig! Jag ska fram här!”.
Jag svarade.
– Tyvärr! Går inte. Jag har en trappsteg framför mig och personer framför mig. Du får gå runt.
Jag tänkte inte mer på detta tills en vakt kommer fram till mig och säger.
– Du ska ut härifrån! Du får avlägsna dig från lokalen! Nu!
Så…
Vakten hade alltså blivit tillsagd att slänga ut mig av personen som skrek ”flytta på dig! Jag ska fram här!”. Denna person var tydligen servitrisen Anders Nilsson.
Efter diverse argumentering med vakten ”Janne” om det som inträffat lämnade vi O´Learys.

Jag kan förstå att det är stressigt och jäktigt att arbeta på ett ställe som O´Learys, men detta kräver också en viss typ av människa - en mycket stresstålig människa.
Men att reagera som servitrisen Anders Nilsson gör man inte.
Aldrig!
Om det nu är trångt och stressigt så är det definitivt inte besökarnas fel.
Och man ska definitivt inte slänga ut besökare på grundval av att de ”står i vägen”.
Tror inte jag någonsin blivit så illa behandlad på en ”krog” i Örebro.
Absurt!
Nej, O´Learys, skärpning!
Anställ personal som vet hur man uppför sig och som kan hantera en krogmiljö.

Ps
Fick just ett mobilsamtal från Tommy som pratat med servitrisen Anders Nilsson som nu visade sig heta Felix. Vi, jag och Tommy, ska ha ett möte med denna Felix och ansvarig barchef.
Enligt uppgift från Tommy skulle vakten ha känt sig hotad av oss och därför bett oss lämna lokalen.
Möte 14.00 O´Learys 31 oktober 2009.
Ska bli mycket intressant…
Ds

Sexistisk komedi

Flickvänner från förr
1 2 3 4 5

Regi: Mark Waters.
I rollerna: Matthew McConaughey, Jennifer Garner, Michael Douglas.

Connor Mead (Matthew McConaughey) är berömd fotograf. Lika beröm för sina foton är att även lägrar alla tjejer han plåtar… alla…
Han lever livet och är en duracellkanin 24/7…
Men just den här helgen ska han hem till sitt föräldrahem och vara med på sin lillebrors svensexa. Det är då han träffar Jenny Perotti (Jennifer Garner). De har inte setts på många år och… det är då Connor slinker in på herrarnas bara för att se sin döde farbror (Michael Douglas) stå där och pinka med whiskeyglaset i högsta hugg…

Flickvänner från förr påminner ganska kraftigt om Charles Dickens En julsaga där den elake Scrooge hemsöks av tre spöken som talar om för honom vad Julen egentligen är för något.
Samma här alltså. Connor hemsöks av några gamla flickvänner som guidar honom genom alla hans erövringar.
Flickvänner från förr är så puttinuttigt sexistiskt där mannen är en vrålande babian som inte kan hålla styr på ”svansen” och där kvinnan enbart är vän och oskyldig och som alltid sover med händerna på täcket.
HA!
Humbug!
Usel film för övrigt…
ULF HJELTING

Haltar betänkligt

L. A. Gigolo
1 2 3 4 5

Regi: David Mackenzie.
I rollerna: Ashton Kutcher, Anne Hechte, Margarita Levieva, Sebastian Stan, Maria Conchita Alonso, Hart Bochner.

Komedi eller drama?
Kanske tragedi…

Nikki (Ashton Kutcher) drömmer drömmen om att leva det ”goda livet” i L A. Han gör detta genom att nuppa sig till mat och husrum. Nikki är en player och han vet om det också… Tyvärr är inte kvinnorna han ”sol-och-vårar” lika glada efter hans besök i deras liv.
En dag möter Nikki servitrisen Heather (Margarita Levieva)…

L. A. Gigolo försöker förtvivlat vara en American Gigolo för 2000-talet och manusmässigt har L. A. Gigolo lånat en hel del från den filmen. I original heter filmen dock Spread, men försök översätt den tvetydiga titeln till vettig svenska…
Ashton Kutcher bevisar tyvärr ännu en gång vilken urusel skådespelare han är och hela filmen haltar betänkligt.
Visst blir vyerna över Los Angeles alldeles fenomenal i blu-ray-versionen av den här filmen, men en bra bild uppväger aldrig ett uselt manus.
ULF HJELTING

Clownteater

Teater - pompöst och högtravande.
Versmått och hexameter i kvadrat.
Inte alls!
Har inte skratta så här sedan jag vet inte när…

Teater – det är kultur för medelålders damer. När gubbarna deras tar en bira på närmaste jazzklubb slinker kvinnfolket i väg och frotterar sig finkulturellt.
Så är det.
Det finns det siffror på.
I verkligheten. I verklighetens Sverige anno 2009.
Därför var jag i minoritet som man under torsdagskvällen på Örebro Teater. Medlurad (tack Ingela!) för att se Länsteaterns uppsättning av Cyrano de Bergerac.
– Ja, ja… tänkte jag. Det blir väl något fnösketorrt elände som man somnar till…
Icke!
Inte en chans!
Det visade sig nämligen vara en clownuppsättning av Cyrano de Bergerac. Ja, alltså… clownteater.
Och vad fanken är då clownteater vrålar vän av ordning.
Jo… så…. nej, att… liksom… äsch!
Den här teaterformen har sina rötter i commedia dell´arte och är flera hundra år gammal och kom till Sverige under 1980-talet. Kortfattat bygger det på att INTE försöka vara rolig och följer fem regler: en sak i taget, vänta tre sekunder innan man gör planerad handling, alla planerande handlingar görs med ögonkontakt med någon i publiken, hitta på ljud med hela huvudet och… om man misslyckas, upprepar man det tre gånger. Lite som en avlägsen bättre släkting till studentspexet…
Och kul… det blir det. Jag lovar.
Det här var något av de roligaste tre och en halv timmarna i mitt liv!
Claes Åström i rollen som Cyrano är obetalbar och Anna Persson som ”praktikant” med mera är fenomenal!
Detta måste ses!
I varje fall av alla med ett öppet sinne och som gillar att ha kul!
Steve Martins filmversion av Cyrano - Roxanne - slås med hästlängder...
ULF HJELTING

Lite snålt…

Tvåa i Idol 2007.
Skivkontraktet skrevs under en månad senare.
I går befann sig Amanda Jenssen i Örebro för att signera sin senaste platta.

Allt skulle inledas med en mini-konsert.
Så var det i varje fall annonserat.
Cirka 30 minuter efter utsatt tid kom Amanda tillsammans med två medmusiker ut på Najs Prajs provisoriska lilla scen belägen längst bak i skivbutiken.
Mini-konsert… ja mer ”mini” än en endaste lite låt kan det ju inte bli, eller?
Det skulle väl i så fall vara en Lundellkonsert – du vet ”en inställd konsert är också en konsert”.
Musikaliskt var den ”unplugged” som gällde. En gitarr, tre sång.
Men varför bara en endaste låt?
Var det för att öka intresset och köpa plattan? Skulle snarare tro att effekten blev den motsatta…
De mest inbitna fansen i publiken, de som skrivit ”Amanda” i pannan med rödpenna, verkade dock nöjda.
Personligen tycker jag dock att Amanda såg allt annat än bekväm ut på scenen och orden ”rädd fågelunge” blixtrade förbi ett par gånger.Nu är hon ju bara 21 år och har ett helt artistliv framför sig och vad som helst kan ju hinna hända under den resan…

Plagiatvarning

Drag me to hell
1 2 3 4 5

Regi: Sam Raimi.
I rollerna: Alison Lohman, Justin Long, Lorna Raver, Dileep Rad, David Paymer, Adriana Barazza.

Vad gör regissören Sam Raimi när man inte knåpar på nästa Spider-Man-film?
Troligtvis läsaren han Stephen King så ögona blör…

Christine Brown (Alison Lohman) arbetar på bank med att hantera låneansökningar. En dag besöks hon av fru Ganush (Lorna Raver) som ber om anstånd med lånet på huset, ett hus som hon bott i över 30 år. Lånet har förfallit och fru Ganush har inte kunnat betala på grund av att hon varit sjuk. Christine rådfrågar sin chef (David Paymer) som bara säger att det är upp till Christine och påminner om att jobbet som huvudansvarig för avdelningen fortfarande är ledigt.
Christine förlänger inte fru Ganuschs ansökan och allt slutar i ett stort tumult där vakterna får slänga ut fru Ganusch, men först uttalar den gamla zigenerskan en förbannelse över Christine.
Sedan börjar det hända saker…

Stephen King, ja… 1996 filmatiserades hans roman Thinner som handlar om en man som får en förbannelse uttalad mot sig av en zigenare och…
Storyn till Drag me to hell känns lite lånad, men bara liiite… så att säga.
Vill man se en bra skräckfilm signerad Sam Raimi rekommenderar jag i stället Evil Dead II eller varför inte se alla tre filmerna i den filmtrilogin?
ULF HJELTING

Fascinerande

Seven pounds
1 2 3 4 5

Regi: Gabriele Muccino.
I rollerna: Will Smith, Rosario Dawson, Woody Harrelson, Michael Ealy, Barry Pepper, Robinne Lee, Bill Smitrovich.

Den här filmen handlar om…
Nej….
Jo…
Nytt försök: den här filmen handlar om…
Nää…
Det går inte att berätta någonting om handlingen i den här filmen om man inte vill förstöra filmupplevelsen helt.
Den här filmen handlar om… Ben Thomas (Will Smith).

Så mycket kan man dock säga att Seven pounds är en mycket komplex historia som kräver tid och koncentration. Det är inte action, det är inte drama, det är en mix av en massa genrer och det gäller också att som åskådare ha en ”bra dag” för att inte bryta ihop fullständigt.
Det gjorde jag…
Trodde inte jag hade några tårar kvar efter allt skit som varit det senaste året, vilket egentligen inte har ett dugg att göra med den här filmrecensionen.
Men så är det…
Den här filmen handlar om… kärlek och om botgöring.
Inget annat.
ULF HJELTING

Inget nytt…

My Bloody Valentine
1 2 3 4 5

Regi: Patrick Lussier.
I rollerna: Jensen Ackles, Jamie King, Kerr Smith, Betsy Rue, Edi Gathegi, Tom Atkins, Richard John Walters.

När gruvan i Harmony rasar blir ett antal gruvarbetare instängda. En överlevande räddas några dagar senare. Men någonting är inte som det ska… Det visar sig nämligen att Harry Warden (Richard John Walters) mördat sina arbetskamrater i kamp om syret i gruvan.
Med en hacka har han metodiskt slagit livet ur de han vanligtvis arbetat tillsammans med.
När polisen kommer honom på spåren löper Warden amok i Harmony och summan blir till slut 22 personer, män, kvinnor och barn som fått stifta bekantskap med Wardens hacka innan sheriff Jim Burke (Tom Atkins) med assistenter lyckas perforera Warden med ett antal kulor.
Alla tror att mardrömmen är över.
Tio år senare återvänder Tom Hanninger (Jensen Ackles), son till ägaren av gruvan i Harmony, för att sälja vad som återstår av gruvan. Tom arbetade den dag gruvan rasade för tio år sedan och var arbetsledaren som valde ut vilka som fick följa Harry Warden ned i gruvan…
Han har inte satt sin fot i Harmony sedan morden och… någon börjar återigen använda en gruvhacka mot Toms gamla vänner.

My Bloody Valentine är en remake av filmen med samma namn från 1981. Den här gången är kryddan 3D. Glasögon medföljer till fyra medtittare.
Tyvärr måste jag erkänna att jag denna gång INTE sett förlagan och kan därför inte jämföra de båda filmerna.
My Bloody Valentine anno 2009 känns tyvärr bara som ännu en förutsägbar ”skräckis” i samma anda som Fredag den 13-filmerna. Man vet liksom vad som kommer att hända…
Men 3D då?
Ja, det bästa med dagens teknik är att det går att se färger… vissa färger… men det mesta blir bara grått och då är ju gruvmiljö inte helt fel. Dock uppstår aldrig den där riktiga skrämseleffekten som man kanske skulle kunna önska.
Och matchningen av 3D-effeketen varierar också ganska betänkligt. Stundtals är den rent lysanden, för att i nästa ögonblick bli migränsuddigt…
Nja… My Bloody Valentine är en film för de redan frälsta av den här genren.
Det måste hända lite mer för att locka mig till att ta skydd bakom soffkuddarna…
ULF HJELTING

Fy vad uselt!

Stan Helsing
-

Regi: Bo Zenga.
I rollerna: Steve Howey, Diora Baird, Kenan Thompson, Desi Lydic, Leslie Nielsen, Darren Moore, Twan Holiday, Robin Nielsen.

Halloween närmar sig och videobutiksbiträdet Stan (Steve Howey) har sett allt förut. När Pinhead kommer in och frågar efter senaste Hellraiser-filmen lyfter han inte ens på ögonbrynet. Han rullar bara en jättelik bong, suger i sig av fetingen och önskar att arbetspasset slutar så att han och hans kompisar kan dra till närmaste party.
Att sedan kackerlackan själv står upp och pissar på herrarnas när han slår ihjäl den ser han bara som en rolig effekt av bongen…
Och nuuu paaarty… men, icke. Föreståndaren övertalar Stan att göra en hemleverans till en av videobutikens bästa kunder. Stan vägrar först men övertalas med hot om att mista sitt jobb…
Bara en liten omväg till Stormy Night Estates…

Å herregud vilken makalös skitfilm!
Okej.
Jag borde ha förstått att detta var fullkomlig dynga när både Kenan Thompson OCH Leslie Nielsen är med.
Det här är inte i närheten av roligt!
Stan Helsing är så plågsamt usel att alla borde få betalt som orkar se filmen.
En gigantisk varning utfärdas!
ULF HJELTING

Dryga Cissi

Har hållit lite på det här inlägget.
Men jag känner att jag inte längre kan hålla tillbaka.
Så…

Förra veckan satt Svenska Filminstitutets chef Cissi Elwin i någon av tv-sofforna hos SVT eller TV4. Har lyckats förtränga i vilken soffa och vilken kanal.
Där satt hon i varje fall och såg enormt stolt ut.
Varför?
Jo, frågan var baserad på den kritik hon fått genom att bara anställa kvinnliga chefer på filminstitutet och frågan löd helt enkelt ”Varför?”.
Och svaret löd:
– Jag har helt enkelt inte hittat några män som är kompetenta nog!
Jaha…
Cissi Elwin sa det som ingen man någonsin skulle komma undan med i Sverige anno 2009. Hade en man fått kritik för att han enbart anställt män som chefer och svarat ”Jag har helt enkelt inte hittat några kvinnor som är kompetenta nog”, ja då jävlar hade drevet manglat den stackarn till köttfärs.
Men nu var de en kvinna som sa att det inte finns några kompetenta män och då är det tydligen helt okej. Så f-n heller!
Sådana här uttalanden är INTE okej vem som än uttalar dem!
Det ska vara rätt person på rätt plats, med rätt utbildning och rätt erfarenhet. Det ska INTE vara upp till någons eller någras godtycklighet vem eller vilka som anställs. Det SKA vara baserat på kompetens. Inget annat!
Nu kanske det är så att det inte har funnits några ”kompetenta män” i urvalen till tjänsterna på Svenska Filminstitutet, men… skyll inte på mig att det nu florerar dubbade tyskar i var och varannan svensk filmproduktion.
Skyll på Cissi.
För övrigt skulle hon aldrig ha fått sätta sin fot på SVT om hon inte varit dotter till journalisten Göran Elwin. Att sedan gå från att vara chefredaktör på ICA-förlaget till chef för Svenska Filminstitutet… jag det vore som om Lagerbäck gick från att coacha landslaget till att bli sportchef för Barcelona. Det finns liksom inte på världskartan, men det finns i Sverige anno 2009…

Ännu ett inlägg om genus som otänkt får mig in på tankar om genusforskning och vad en person jag en gång kände sa.
– Genusforskning… ja det är 2000-talets svar på frenologi! Om 200 år kommer människor i framtiden att skratta sig lika fördärvade åt vår tids genusforskning som vi gör åt det absurda med frenologin.
Och… vi vet ju vad frenologin gav näring åt. Undrar just vilken form av världskrig genusforskningen kommer att starta…

Inte helt lost

Star Trek: The Future Begins
1 2 3 4 5

Regi: J.J Abrams.
I rollerna: Chris Pine, Zachary Quinto, Leonard Nimoy, Eric Bana, Bruce Greenwood, Karl Urban, Zoe Saldana, Simon Pegg, John Cho, Anton Yelchin, Ben Cross, Winona Ryder.

Den här filmen släpps egentligen först om två veckor på blu-ray, men jag som in biten och nördig trekkie kan bara inte hålla mig…
Regissören J.J. Abrams är inte helt lost med nya Star Trek: The Future Begins.
Filmen är full av referenser till den gamla 60-talsserien och tidsmässigt befinner vi oss mellan Star Trek Enterprise och originalserien.
Unge James Tiberius Kirk (Chris Pine) tvekar inför att börja på Starfleet Acadamy. Unge Spock (Zachary Quinto) känner sig inte hemma någonstans som hälften människa och hälften vulcan. De möts på utbildningen…
Ju mer du kan om Star Trek, desto roligare blir den här filmen.
Vid sidan om First Contact är detta den absolut bästa Star Trek-filmen någonsin. Bara manus, bra skådespelare och bra specialeffekter. Lite ändringar har dock gjorts, vilka tänker jag inte berätta, får då spolierar jag en del av filmens handling. De som förväntar sig en karbonkopia av 60-talets tv-serie lär dock bli besvikna. Detta är så långt bort det går att komma från gul, röd och blå pyjamas och stenar av darrande frigolit…
Kul är också att Leonard Nimoy återvänder som skådespelare i långfilmssammanhang. Han har inte spelat in en långfilm sedan 1991 och Star Trek VI: The Undiscovered Country.
Och Eric Bana är nästan omöjlig att känna igen som diabolisk Romulan.
I blu-ray-formatet bli också filmen extra maffig och med en bra surroundanlägging behövs inget biobesök.
Star Trek: The Future Begins är ett måste för alla som gillar Star Trek!
Och om det kommer en film nummer 12? Jupp! Premiär på en biograf nära dig någon gång under 2011…
ULF HJELTING

Påminnelse

Det är inte så ofta det händer.
Nu är det så dags.
Nämligen i kväll!
Amerikan på ingång…

Eilen Jewell kommer till Örebro.

Kalla det Najz Prajz Private Party.

För det är precis vad det är.

Maximalt släpps hundra biljetter och först till kvarn gäller och det kommer ENDAST att vara förköp. INGET eftersläpp! Biljetter finns på Najz Prajz, nu.

Vad sjutton pratar jag om? Jo…Eilen Jewell kommer nämligen till Örebro för en spelning på MC-klubben Mastodont den 23 oktober. I bagaget finns den nysläppta plattan Sea of Tears som kom i april och som är hennes tredje platta. Bostonboende amerikanskan Eilen skivdebuterade 2006 och spelar något som mest påminner om lugn tillbakalutad country med inslag av rockabilly.
Inte helt olikt vår egen Eva Eastwood…
Fredag den 23 oktober på Mastodont MC och ENDAST förköp gäller.
Missa inte!

17 år igen...

17 Again
1 2 3 4 5

Regi: Burr Steers.
I rollerna: Zac Efron, Leslie Mann, Matthew Perry, Tyler Steelman, Allison Miller, Sterling Knight, Michelle Trachtenberg.

Tänk att få vara ung igen.
Tänk att få uppleva ungdomens energi och känsla av odödlighet.
Tänk att vara tvungen att gör om alla de där felen igen…

Mike (Matthew Perry) har arbetat för samma läkemedelsföretag som säljare i mer än 15 år. Han är duktig och han trivs hyfsat med jobbet. Egentligen borde han vara nästa man på tur för en befordran, men… den går till den blonda bimbon med silikonimplantat framtill som arbetat för företaget i tre månader. Eländet har bara börjat för Mike. När han kommer hem vill frun Scarlett (Leslie Mann) skiljas.
Världen rasar för Mike. Ingen familj, inget jobb, ingen framtid… det är då han bestämmer sig för att hoppa… och vaknar upp som 17 år igen…
Zac Efron, som här spelar den unge Mike, känns bäst igen från de tre High School Musical-filmerna. Även här får han visa upp sina kunskaper i basket. Faktum är att han också vuxit något som skådespelare. Samma sak kan tyvärr inte sägas om Matthew Perry. Leslie Mann gör förövrigt en lysande roll som den något förvirrade Scarlett som letar efter lycka och "rosa moln"…
Som komedi bjuder faktiskt 17 Again på några riktigt roliga scener, men de är tyvärr alldeles för få. Dock är filmen stundtals en riktigt tänkvärd där Mike får chansen att rätta till alla ”fel” han gjorde som ung. Eller?
ULF HJELTING

Hjärtskärande

I skuggan av värmen
1 2 3 4 5

Regi: Beata Gårdeler.
I rollerna: Malin Crepin, Joel Kinnaman, Juhani Ahonen, Christian Åkvist, Martin Aliaga, Victoria Heijbel.

I skuggan av värmen kommer att bli nästa års stora Guldbaggevinnare!
Minns var du läste det först!
Filmen är baserad på Lotta Thells självbiografiska roman.
Eva (Malin Crepin) arbetar som väktare. Samtidigt är hon heroinist. För att fixa sitt beroende knarkar hon efter ett strikt schema. Allt verkar fungera tills hon möter polisen Erik (Joel Kinnaman).
I skuggan av värmen är en hjärtskärande berättelse om missbruk. Den är även en tragisk kärlekshistoria som inte lämnar något öga torrt.
Får inte Malin Crepin och Joel Kinnaman var sin Guldbagge nästa år kan juryn lika gärna lägga ner hela den tillställningen!
ULF HJELTING

Generaliserande

Dumpa honom
1 2 3 4 5

Regi: Ken Kwapis.
I rollerna: Ginnifer Goodwin, Justin Long, Bradley Cooper, Jennifer Connelly, Scarlett Johansson, Ben Affleck, Drew Barrymore.

Relationer.
Hur svårt är det inte att få samspelet mellan två personer att fungera?
I Dumpa honom (tack, det känner vi igen…) möter vi den relationssökande Gigi (Ginnifer Goodwin), den cyniske bartender Alex (Justin Long), den otrogne Ben (Bradley Cooper), den naiva Janine (Jennifer Connelly) och Anna (Scarlett Johansson) som bara är ute efter tillfälliga relationer för en natt, kanske två… inte mer…
Dumpa honom är en När Harry mötte Sally gjord för 2000-talet. Stundtals rå, sann och elak, för att i nästa sekund bara vara naiv och förbannat generaliserande.
Dock måste jag påpeka att den svenska översättaren (översätterskan?) inte riktigt har fattat poängen med originaltiteln – He´s not that in to you…
Fast det beror väl på vilken ände av ”dumpandet” man befinner sig…
Vad hade det varit för fel med filmtiteln Dumpad?
ULF HJELTING

Genialt!

Slumdog Millionaire
1 2 3 4 5

Regi: Danny Boyle.
I rollerna: Dev Patel, Freida Pinto, Anil Kapoor, Jeneva Talwar, Saurabh Shukla.

Trainspottingkungen Danny Boyle har gjort det igen!
Vid Oscarsgalan tog Slumdog millionaire storslam med åtta statyetter. Bland annat för ”Bästa film”.
Filmen utspelar sig i grunden på två tidsplan.
1: med Jamal (Dev Patel) som tävlande i den indiska versionen av ”Vem vill bli miljardär” och
2: där Jamal sitter hos i polisförhör angående hur han, som kommer från slummen i Mumbai, kan svaret på alla frågor.
Den som förväntar sig en traditionell Bollywoodfilm med massor av sång och dans har delvis valt fel film med Slumdog millionarie.
Visst finns vissa inslag av sång och dans, men…inte så det stör.
Slumdog millionarie är en film fylld med svart humor, lite kärlek och en stor dos feelgood.
ULF HJELTING

Bättre lite skit i hörnen än...

Sunshine Cleaning
1 2 3 4 5

Regi: Christine Jeffs.
I rollerna: Amy Adams, Emily Blunt, Alan Arkin, Steve Zahn, Eric Christian Olsen.

Rose (Amy Adams) är före detta cheerleader. Hon lever på att städa andra människors hem. Framtidsutsikterna är inte direkt ljusa…
Ensamstående mor som också dejtar en polis (Steve Zahn). En gift polis dessutom…
Plussa på med en arbetssökande far och en lika arbetsovillig lillasyster (Emily Blunt), så är storyn fullkomlig.
En dag öppnar hon eget… Det går liksom inte längre att livnära sig på andra människors hus erbjuder. Amy har nämligen en affärsidé - hon och hennes syster (Emily Blunt) ska rengöra lägenheter och hus åt försäkringsbolag. Lägenheter och hus där någon dött….
Sunshine Cleaning har sina ljuspunkter som komedi. Dock har den några skönhetsfläckar rent storymässigt. Det blir lätt lite ytligt och förutsägbart. Tyvärr.
Manus är författat av Megan Holley och filmen blev också nominerad till ”Grand Jury Prize” vid senaste Sundance Filmfestival.
Rent genusmässigt ligger filmen dock i topp.
Kvinnlig regissör, två kvinnliga huvudrollsinnehavare och manus skrivet av en kvinna.

Dock… har filmen några manliga skådespelare också och för er som inte gillar det så går det att blunda under dessa sekvenser…
ULF HJELTING

Idol-Amanda

Amanda Jenssen är på ingång.
Var?
Hur?
Minigig och skivsignering på Najs Prajs.

När?
Torsdag nästa vecka. Det vill säga den 29 oktober och tiden är mellan halv sex och halv sju.
Varför?
Jo, hon är aktuell med uppföljaren till "Killing My darling" som hon släppte i samband att hon blev tvåa i Idol 2007. Nya plattan heter "Happyland" och i samband med skivsläppet har skivbutiken Najs Prajs tagit tillfället i akt och bjudit in henne för ett litet gig i butiken och en skivsignering på det.

Blueslegendar

Malmberggitarren är ett minne blott.
Numera är det Gibson och Fender.
Gitarrtonen är dock den samma.


Det går inte att ta fel när Roffe Wisktröm spelar. Den där tonen… de där omöjliga bändningarna som nästan, men bara nästan glider ur fas och så det där vibratot…
I lördags stod han på Hotell Stinsens scen i Hallsberg.
I regi av Hallsbergs Jazz- och bluesklubb.
Under senare år har han turnerat ganska flitigt med Blue Hammer.
Personligen har detta blåsförstärkta band inte attraherat speciellt.

Nu är han tillbaka i samma sättning som klassiska Hjärtslag. Det vill säga en gitarr, bas, trummor och piano. Dock utan Pelle Pianos envisa härmande av munspel via piano…
Det är så här som jag vill se och höra Roffe Wikström.
Varken mer eller mindre.
Glödande gitarrspel, texter som biter och sliter och med ett kompband som stöttar.
Perfekt!

Milda Matilda!

Han kom.
Han spelade.
Han segrade.

Eller nått sånt…
Innan jag går in på en introvert analys av kvällen på konserthuset måste jag bara avhandla en sak. Nämligen dagens ljus och ljudtekniker.
Det finns tydligen någon form av oskriven lag bland ljudtekniker i ålder under 30 år att ju mer bas och trummor som hörs – desto mer tryck och tyngd blir det i ljudet.
Det kanske är så. Vad vet jag. Jag har bara sysslat med musik i 27 år, så jag betraktar mig själv som nybörjare…
Jag tillhör alltså de där gamla dinosaurierna som gärna vill höra både sång och gitarr och bas och trummor utan att något skymmer i ljudbilden. Ja, jag skulle till och med vilja påstå att jag faktiskt vill höra gitarr och sång MER än bas och trummor. Det kanske är omöjligt med dagens teknik att fixa det. Vad vet jag. Jag är ju bara nybörjare.
Nu måste jag också påpeka att jag drullade runt konserten med öronproppar ganska långt intryckta i hörselgångarna.
Varför?
Jo, efter lite facebookkontakt med en av deltagarna (läs IA Eklundh) fick jag uppdraget att dokumentera kvällens konsert med kamera.
Jag såg att IA Eklundh for som en furie över gitarrens greppbräda, men jag hörde inte speciellt mycket av vad han gjorde. Tyvärr.
Efter konserten pratade jag dock med några som INTE haft öronproppar intryckta till trumhinnornas början och… de sa samma sak. De såg, men hörde väldigt lite av gitarren.
Sedan var det ljuset. Eller snarare frånvaron av ljus på scenen. Jag har sett närmare 600 konserter i mitt liv och sällan har jag sett en så mörk scen. Det kanske också är något nytt påfund. Precis som det där med bas och trummor…
Jag äger i princip den mest ljusokänsligaste ”glugg” till min kamera som går att köpa för vettiga pengar. Ja det finns bättre, men då pratar vi i prisklassen en bra bit över sexsiffrigt, vilket inte ens de mest välgödda dagstidningar har på lager.
Under normala konsertförhållande går det alldeles utmärkt att fotografera. Men i fredags… ja, jag var till och med framme till ljus/ljudpersonen och påpekade att det var väldigt mörkt på scenen och efterfrågade mer frontljus.
­- Mer frontljus…fnys…, var det svar jag fick.
Kanske ska Konserthuset spara el eller så var det något som var trasigt. Ingen av takspottarna över scenen användes och frontljuset var knappt på. Den bakre raden av spottar, de i taket bakom trummorna var de som lyste upp hela scenen… typ åtta ljuskannor till hela scenen… hurra…
Alltså.
En ljus/ljusperson har som främsta uppgift att se till att:
Att artisten trivs med scenljudet och med sitt eget trum/bas/gitarr/sångljud.
2. Att vi i publiken ska få en så bra upplevelse av konserten som det bara är möjligt att åstadkomma. Både ljus och ljudmässigt.
Ljus/ljudpersonen är INTE en person som uppträder eller som ska vara i centrum. Han/hon är en serviceperson som ska göra sitt jobb. Inget annat.
Så… det var den drapan… (och bajs kommer säkert att dimpa ned med posten vilken dag som helst).
Nu över till konserten.
Det här var andra gången jag upplevt Freak Kitchen live. Ljudbilden förra gången på Satin var betydligt bättre. Där hördes IA Eklundhs gitarr klockrent. Sången också.
Det som är Freak Kitchens, eller rättare sagt har blivit gruppens signum, är deras totala chosefrihet och närhet till publiken. Divor? Nej, snarare så långt det går att komma från något sådant. Det här är grabbarna som bjuder på sig själva och som sätter fansen i centrum.
Exempelvis när konserten närmade sig slutet ställdes helt enkelt frågan: ”Vad vill ni höra?”.
Den attityden skulle jag personligen vilja se hos fler band.
De öser för allt de är värda på scen.
De har kul på scen.
Både mellan varandra och med publik.
De är helt enkelt värda att spela under betydligt bättre förutsättningar och på betydligt större scener än Örebro Konserthus.

En svensk bluesman

Egentligen är han utbildad nationalekonom.
I år fyllde han 60.
Ingen ålder på en bluesare.
På lördag står han på Hotell Stinsens scen i regi av Hallsbergs jazz- och bluesklubb.

Skivdebut 1975 med plattan Sjung svenska folk.
Men han var redan etablerad musiker. Innan debutplattan hade han spelat med både Slim´s Blues Gang och legendaren John Holm.
För er som hört Den öde strand (ibland även kallad Sommaren dör) med John Holm känner igen Roffe Wikströms gitarrspel.
Mellan åren 1976 och 1988 åkte han land och rike runt med kompbandet Hjärtslag.
Har dock en viss fäbless för att tolka Nils Ferlin.
Det finns gitarrister som man vid första tonen kan identifiera. Rolf ”Roffe” Wikström tillhör definitivt den skaran gitarrister. Gitarrspelet tillsammans med sångrösten gör att det bara inte går att ta fel!
Senaste plattan släpptes 2005 under namnet Live 2005.
På lördag står han på Hotell Stinsens scen.

Dissonansens mästare

Snart här i Örebro.
En världsgitarrist.
Namn?
IA Eklundh.

Skrönan säger att när Steve Vai hörde IA:s version av ”La Bamba” blev han helt kollrig i kolan och signade IA på sitt skivbolag omgående.
Skröna eller inte – det är en bra historia.
Och bra på gitarr är IA Eklundh definitivt.
Han gör saker med en gitarr som undertecknad inte skulle klara av även om någon hotade att stena mig till döds med ruttna oliver…
Har också haft turen att besöka två clinics med IA och han är minst lika rolig att lyssna på som talare som han är en duktigt gitarrist. IA har en inneboende stand up-komiker i sig som också borde få ett större utrymme…
Men det är som gitarrist han erövrar välden!
På fredag står han på konserthusets scen och lirar gitarr som ingen annan kan.

Rattar

Någon på Ahlgrens har tänkt till.
Fast… det blev kanske inte så bra…
Dock kan jag inte låta bli att le lite.

OBS! Detta är ett inlägg långt bortanför både film och musik, men jag kan bara inte låta bli.
Särskilt efter kritiken på genusperspektivet i min blogg.
Rosa Bandet-kampanjen är Cancerfondens insamling till stöd för forskningen kring bröstcancer. De som stödjer och vill visa att de stödjer insamlingen har ett litet rosa band på sig. På Cancerfondens sajt har man hittills fått in över 350 000 kronor och insamlingen pågår oktober månad ut. En behjärtansvärd aktion som ska stödjas så mycket det går!
Dock…
Cancerfonden och Rosa Bandet-kampanjen samarbetar med Ahlgrens. Ja, du vet, de som gör Läkerol och ”Sveriges mest köpta bil” sedan 1953. Drygt en miljard av dessa godisbilar har vi svenskar satt i oss sedan dess. För några år sedan kom det ”tillbehör” till dessa bilar. Påsar med däck, rattar och husvagnar fanns helt plötsligt att köpa. Däcken är faktisk riktigt goda. Lakritssmak.
Men… nu har någon på Ahlgrens tänkt till lite. Det blev kanske inte helt rätt eller så är det bara jag som har lite vild fantasi.
I samband med Rosa Bandet-kampanjen för forskningen kring bröstcancer säljer nu Ahlgrens rosa påsar med rosa… rattar…
Öhhh…
Är det bara jag som reagerar eller?
Ska man skratta?
Ja… jag gör nog det lite i smyg. Undrar just hur PK detta kan vara.
Men jag ser fram mot Ahlgrens nästa steg där de gör en påse ”tillbehör” till förmån för prostatacancer.
Får jag föreslå en påse växelspakar?

I kväll O´Learys

Fredag.
För vissa första skymten av helgen.
För andra party.
För några musik.

Drullade in i basisten Fredrik Warnicke utanför ICA härom dagen. Han med nappdämpad son under armen. Jag med mina troll med varsin banan i högsta hugg.
Vad pratar man om?
Musik givetvis.
Det visade sig att han spelade i Shamrocks och att de skulle uppträda på O´Learys. Kul! Alltså samma Shamrocks som min lunchkompis Tommy Bender lirar i. Fanken vad världen är liten.
Fredrik lovade enbart covers, inga egna låtar, av band som The Pogues och Flogging Molly.
Genusperspektiv på det här?
Tja... I Flogging Molly spelar Bridget Regan violin, klassisk gitarr, olika former av flöjt och sjunger.
I The Pogues spelar Cait O'Riordan. I varje fall har hon gjort det... och The Pogues är det enda band som undertecknad någonsin, första och sista gången, dansat irländsk jigg till... Hände på Roskildefestivalen för typ 20 år sedan...
Så... typ 14 - 2 till männen. Men det är så musikvärlden ser ut.
Hur många kvinnor som ingår i Shamrocks?
Jag bryr mig faktiskt inte, utan utgår från VAD och HUR de spelar.
Detta oavsett kön!

Shamrocks på O´Learys i kväll fredag klockan 22.30 på scenen.

Könskvotering

Har fått kritik.
Har även mist en inkomstkälla.
Varför?
Jag skriver för lite om kvinnor.

Så här ligger det till: mer än 95 procent av de filmer jag får som recensionsexemplar och tittkopior är gjorda av manliga regissörer och med män i huvudrollerna. Tittar man sedan på mitt kalendarium över musikutbudet i Örebroregionen så är två av 24 konserttillfällen med kvinnor i centrum.
Jag ska alltså skriva mer om kvinnor…
Hur i hela friden ska det gå till?
Det är så här verkligheten ser ut. Tyvärr.
Att det sedan finns personer som anser att man ska skriva utifrån en tänkt vision om ”hur det borde var”, ja… det är något helt annat.
Nu är det defacto så att Clas Yngström inte har en kvinnlig basist eller trummis. Även om han kanske skulle vilja. Han väljer att spela med dem han tycker är bäst och som passar i bandet… Världsgitarristen IA Eklundh kommer på besök till Örebro nästa vecka. Han är visserligen rejält långhårig… men kvinna? Njaee… skulle inte vilja påstå det.
Det är så här musik- och filmbranschen ser ut.
Det är inget jag bestämmer över, även om jag skulle vilja se betydligt fler kvinnliga rockmusiker på scenerna i Örebro.
När Anders Damberg på Najs Prajs släppte nyheten om att countryartisten Eilen Jewell var på ingång till Örebro var jag först att skriva om detta av alla.
När munspelaren Kellie Rucker kompades av Pelle Lindberg Band på Flashboda Rock- och Bluesfestival tidigare i år blev jag helt salig. Hon var den klart bästa akten på hela festivalen! Givetvis på bild och med text om i bloggen.
Att jag inte skrev om Ane Brun berodde dels på att jag inte kan relatera till hennes musik, dels därför att jag inte vet ett dyft om artisten och så är jag faktisk också uppskuren härs och tvärs över magen som hållits ihop av 35 plåtklämmor. Jag orkade helt enkelt inte.
På det lokala planet (Örebro) finns det exempel på recensenter som prioriterar musik för att det är kvinnliga musiker som spelar och missar att det inte är könet som ska sätta betyget utan prestationen. Och detta för en lokal tidning vi inte nämner vid namn i denna blogg. Betygskriteriet är att ge så lite pluspoäng som möjligt för band med enbart män och så mycket som möjligt till kvinnorna. Man sätter helt enkelt betyg efter kön och INTE av vad som presteras på scenen. Detta är något jag inte vill befatta mig med. Helt enkelt därför att det är rent absurt agerande.
Frågade en annan bloggare, Antichrister, hur sjutton jag ska göra för att få in mer kvinnor i texterna på bloggen.
-Skriv om lesbisk porrfilm, blev Antichristers svar…
Jaha… ja, om jag gör det vore det som att slå in sista spiken i kistan, även om det är en kul idé, är det så politiskt inkorrekt det bara går att komma. Så det kommer jag INTE att göra. Måste finnas en annan lösning.
Så…
Läsare.
Någon som har en bra idé hur man för in och skriver mer texter om kvinnor där de inte finns?
Ska jag börja bojkotta allt som görs av män, eller?

Demian i Örebro

Född 1957 i Halmstad.
Heter egentligen Lars Bengtsson.
Mer känd som Lars Demian.

Minns när jag körde närradio i slutet av 80-talet och början av 90-talet. En dag damp en skiva ned i postfacket från något skivbolag. ”Pank” stod det på omslaget och jag tänkte ”ja, vem fanken har inte varit det…”. Det var somliga, nämner ingen vid namn, som fnös föraktfullt åt skivan med kommentaren ”Ingen kör visor på svenska nu! Helt ute!” och så försvann personen in i studion för att skapa nästa hitlista på radiostationen, som vanligt med fejkade omröstningar…
Personligen blev jag bara nyfiken. Spelade skivan och fastnade för låten ”Alkohol”. Så jäkla bra att det inte var sant! Sedan körde jag ”Alkohol” i alla mina sändningar. Popsnöret med ring och fjäder i örat bara fnös… och intervjuade Carola i stället för ”hon var ju så braaaa!”.
Sedan gick det några år.
Var festivalgeneral för Vis & Poesifestivalen i Wadköping. Jag kontaktade Lars Demian som tyvärr var bokad den helgen, men som sa att han gärna kom och spelade i Örebro någon annan gång. I stället blev det Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Rehnberg och Kjell Höglund som kom efter att deras turné med uppsättningen ”Bland skurkar, helgon och annat folk” egentligen var slut. På väg hem stannade de till i Wadköping. Mycket trevliga personer allihop! Konserten var gratis, för de som var publik. Jo… visst ja… de hade med sig en liten rödhårig kille som slog på akustisk gitarr. Lars hette han visst. Winnerbäck var efternamnet.
Sedan gick det några år till.
Lars Demian kom på besök på dåvarande Ritz, som inte har något med nuvarande Ritz att göra, och spelade. Jag recenserade för en lokaltidning vi alla kan namnet på, men som inte nämns med namn här.
Tyvärr hade dåvarande redaktör stållat till det… igen… inget ovanligt, snarare regel än undantag och skickat två recensenter. Den andra recensenten blev så förbannad att han slutade. Det borde jag också ha gjort…
Konserten med Lars Demian var rent magisk.
Nu kommer han till Örebro igen.
Onsdag, Konserthuset klockan 19.00
I bagaget har han plattan ”Att inte vara Pär Gezzle”.
Näää… vem sjutton vill vara det?

Atomic Boogie

Fick ett pressmeddelande från Clas Yngström.

Projektet heter Atomic Boogie.

Snart i en musikaffär nära dig.

Så här stod det i mejlet från Clas:

Gamle Status Quo trummisen John Coghlan samt Sky High-musikerna: Clas Yngström – gitarr och Arne ”Mr Dynamite” Blomqvist-elbas gör i oktober gemensam sak i tung-gung projektet John Coghlan ATOMIC BOOGIE.
Det ska bjudas på klassiska Status, ZZ- Top och Sky Highlåtar samt en del andra goda blues/bluesrockerklassiker från förr och nu.
John spelade med Status Quo under de gyllene åren och skapade, tillsammans med bassisten Alan Lancaster fundamentet till den boogierock som blev gruppens varumärke.
Arne ”Mr Dynamite” Blomqvist spelade med Sky High mellan 1984 till 2005 och är nog den absolut tyngste bassist som fötts på dessa breddgrader. När Sky High och originalbassisten Alan Lancasters grupp ”Bombers” gjorde ett par gig ihop, i början av 90-talet, fick ”Mr Dynamite” skriva sin autograf på Lancasters Fenderbas….
Sky High gjorde i mitten av 90-talet en omfattande turné tillsammans med John Coghlans Diesel Band, vilken förutom JC innehöll storheter som Phil May (The Pretty Things sångare), Bob Young (låtskrivare/munspelare för bland annat Status Quo) samt Ray Minhinett och Chris Stewart (gitarrist resp bassist för Frankie Miller).
Vid en gemensam spelning på Bolanche i Borlänge satt Arne in med Coghlan & Co och ögonblicklig kärlek uppstod… då föddes idén om att göra ett gemensamt projekt och nu ska det då äntligen bli av..
Håll i hattarna folks, time for some real boogie!

Turnélista – JC Atomic Boogie
7/10 – JAM, Örebro
8/ 10 – Josefs House Of Blues, Eskilstuna
9/10 – Röda Bonden, Edsbyn
10/10 – Kulturgaraget, Avesta
11/10 – CC Puben, Gävla
14/10 – Mariann´s, Falun
15/10 – Bolanche, Borlänge
16/10 – Rytmus, Stockholm
17/10 – Sigurdsgatan 25, Västerås
18/10 – Akkurat, Stockholm

En vinnare

The wrestler
1 2 3 4 5

Regi: Darren Aronofsky.
I rollerna: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood, Mark Margolis, Todd Barry, Wass Stevens, Ernest Miller, Mike Miller.

Mickey Rourkes filmkarriär har formligen farit som en rutschkana från succé till katastrof.
I och med Frank Millers och Robert Rodriguez Sin City fick han lite av en nytändning. Med huvudrollen i Darren Aronofskys The Wrestler luktade det Oscarsvarning lång väg om Rourkes insats.
I filmen spelar han den avdankade wrestlern Randy ”The Ram” Robinson. Randy hade sin höjdpunkt i mitten av 1980-talet. Nu skriver vi tjugo år senare och Randy är bara en skugga av sitt forna jag. Han bor i en husvagn, pumpar steroider för att kunna träna sin slitna kropp och han deltar på högst tvivelaktiga wrestlinggalor. Han är skild och har en dotter han aldrig träffar. Randy försöker även få kontakt med strippan Cassidy (Marisa Tomei) utöver lapdancen.
Det är inte svårt att se parallellerna mellan Mickey Rourke som skådespelare och filmkaraktären Randy ”The Ram” Robinson. Här handlar det om människor på samhällets botten som försöker överleva vardagen. The Wrestler är en film som biter sig kvar långt efter det att eftertexterna slutat rulla.
Närmast kan filmen beskrivas som 2000-talets svar på John Hustons Fat City med Stacy Keach och Jeff Bridges.
Mickey Rourke fick ingen Oscar för rollen som Randy ”The Ram” Robinson, men både han och Marisa Tomei blev nominerade. Det är så man vill åka till Hollywood och dra hela Oscarsjuryn i örat. Hårt. Nu fick Sean Penn ta med sig Oscarstatyetten hem för rollen som Harvey Milk i Milk.
På Golden Globegalan straxt innan fick dock Rourke utmärkelsen som bästa skådespelare och filmen fick även pris för bästa filmmusik med Bruce Springsteens ”The wrestler”.
Tyvärr kommer inte blu-ray-formatet riktigt till sin rätt i The Wrestler. Faktum är att filmen funkar alldeles utmärkt på dvd.
Det som lyfter den här filmen är Mickey Rourkes insatser som skådespelare. Inget annat.
ULF HJELTING

Slår tillbaka

Motstånd
1 2 3 4 5

Regi: Edward Zwick.
I rollerna: Daniel Craig, Liev Schreiber, Jamie Bell, Alexa Davalos, Allan Corduner, Mark Feuerstein, Tomas Arana, Iben Hjejle, Jacek Koman.

Jag har alltid förundrats över beskrivningen om hur det judiska folket mer eller mindre utan protest gick i gåsmarsch mot nazisternas ugnar.
Varför gjorde ingen motstånd?
Varför grep ingen till vapen och sköt tillbaka?
Varför var alla så passiva och ”vände andra kinden till”?
I varje fall är det så som historiebeskrivarna vill ge sken över hur det judiska folkmordet under Andra världskriget gick till.
Ingen protesterade eller gjorde motstånd…
Och när den judiska staten Israel bildades, vad gjorde de som hade den politiska makten i Knesset? Jo, de fullkomligen brakade över sina grannländer med allt de kunde uppbringa i militär kraft.
Liksom som om de helt plötsligt, över en natt, behärskade alla militära strategier som gick att uppbringar…
Lite märkligt, eller hur? Fråga palestinierna…
Nu försvarar jag absolut inte det som nazisterna gjorde med judarna. Det är något av det värsta som hänt under 1900-talet. Men när politikerna i Knesset beter sig minst lika lilla åt, ja då kan jag inte hålla käften eller köpa Jaffa-apelsiner.
Men…
Handlingen i regissören Edward Zwicks film Motstånd utspelar sig med början år 1941. Platsen är Vitryssland. Här bor de mer än stillsamma bröderna Tuvia (Daniel Craig) och Zus Bieliski (Liev Schreiber). De har ratat Toran och lever inte direkt som några ortodoxa judar.
När den tyska armén börjar vandra österut vänder inte Tuvia eller Zus andra kinden till och när deras hemby jämnas med marken vill de bara en sak. Ha och ta hämnd!
Och det gör de också…
Motstånd är baserad på verkliga händelser och bröderna i filmen har funnits på riktigt.
Äntligen en film som inte visar på passivitet! Det är så här som vilken normalt funtad människa skulle reagera om någon mördade ens vänner som brände ned byn.
Som film finns det dock en del att påpeka om Motstånd. Daniel Craig är en usel skådespelare och den påklistrade ryska brytningen funkar inte riktigt. Bland annat.
Däremot är scenografin alldeles utmärkt och Edurado Serras foto kommer verkligen till sin rätt i blu-ray-versionen av filmen.
Dock hade Motstånd vunnit på att förvandlats till en mini-tv-serie eller liknande…
ULF HJELTING