Milda Matilda!

Han kom.
Han spelade.
Han segrade.

Eller nått sånt…
Innan jag går in på en introvert analys av kvällen på konserthuset måste jag bara avhandla en sak. Nämligen dagens ljus och ljudtekniker.
Det finns tydligen någon form av oskriven lag bland ljudtekniker i ålder under 30 år att ju mer bas och trummor som hörs – desto mer tryck och tyngd blir det i ljudet.
Det kanske är så. Vad vet jag. Jag har bara sysslat med musik i 27 år, så jag betraktar mig själv som nybörjare…
Jag tillhör alltså de där gamla dinosaurierna som gärna vill höra både sång och gitarr och bas och trummor utan att något skymmer i ljudbilden. Ja, jag skulle till och med vilja påstå att jag faktiskt vill höra gitarr och sång MER än bas och trummor. Det kanske är omöjligt med dagens teknik att fixa det. Vad vet jag. Jag är ju bara nybörjare.
Nu måste jag också påpeka att jag drullade runt konserten med öronproppar ganska långt intryckta i hörselgångarna.
Varför?
Jo, efter lite facebookkontakt med en av deltagarna (läs IA Eklundh) fick jag uppdraget att dokumentera kvällens konsert med kamera.
Jag såg att IA Eklundh for som en furie över gitarrens greppbräda, men jag hörde inte speciellt mycket av vad han gjorde. Tyvärr.
Efter konserten pratade jag dock med några som INTE haft öronproppar intryckta till trumhinnornas början och… de sa samma sak. De såg, men hörde väldigt lite av gitarren.
Sedan var det ljuset. Eller snarare frånvaron av ljus på scenen. Jag har sett närmare 600 konserter i mitt liv och sällan har jag sett en så mörk scen. Det kanske också är något nytt påfund. Precis som det där med bas och trummor…
Jag äger i princip den mest ljusokänsligaste ”glugg” till min kamera som går att köpa för vettiga pengar. Ja det finns bättre, men då pratar vi i prisklassen en bra bit över sexsiffrigt, vilket inte ens de mest välgödda dagstidningar har på lager.
Under normala konsertförhållande går det alldeles utmärkt att fotografera. Men i fredags… ja, jag var till och med framme till ljus/ljudpersonen och påpekade att det var väldigt mörkt på scenen och efterfrågade mer frontljus.
­- Mer frontljus…fnys…, var det svar jag fick.
Kanske ska Konserthuset spara el eller så var det något som var trasigt. Ingen av takspottarna över scenen användes och frontljuset var knappt på. Den bakre raden av spottar, de i taket bakom trummorna var de som lyste upp hela scenen… typ åtta ljuskannor till hela scenen… hurra…
Alltså.
En ljus/ljusperson har som främsta uppgift att se till att:
Att artisten trivs med scenljudet och med sitt eget trum/bas/gitarr/sångljud.
2. Att vi i publiken ska få en så bra upplevelse av konserten som det bara är möjligt att åstadkomma. Både ljus och ljudmässigt.
Ljus/ljudpersonen är INTE en person som uppträder eller som ska vara i centrum. Han/hon är en serviceperson som ska göra sitt jobb. Inget annat.
Så… det var den drapan… (och bajs kommer säkert att dimpa ned med posten vilken dag som helst).
Nu över till konserten.
Det här var andra gången jag upplevt Freak Kitchen live. Ljudbilden förra gången på Satin var betydligt bättre. Där hördes IA Eklundhs gitarr klockrent. Sången också.
Det som är Freak Kitchens, eller rättare sagt har blivit gruppens signum, är deras totala chosefrihet och närhet till publiken. Divor? Nej, snarare så långt det går att komma från något sådant. Det här är grabbarna som bjuder på sig själva och som sätter fansen i centrum.
Exempelvis när konserten närmade sig slutet ställdes helt enkelt frågan: ”Vad vill ni höra?”.
Den attityden skulle jag personligen vilja se hos fler band.
De öser för allt de är värda på scen.
De har kul på scen.
Både mellan varandra och med publik.
De är helt enkelt värda att spela under betydligt bättre förutsättningar och på betydligt större scener än Örebro Konserthus.