Länkad

Nu även länkad från ETC:s bloggportal!
Hoppas nya läsare ska trivas bland filmer och musik.

Wakenius

Världsklass!
Kan man säga något annat om Ulf Wakenius gitarrspel?
I veckan som varit besökte han Karlskoga.

Tyvärr måste jag säga att jag inte har riktigt koll på allt som händer i Karlskoga. Förra onsdagen stod Ulf Wakenius och Jan Lundgren kvartett på Hotell Alfred Nobels scen. Känner att jag måste uppdatera mig mera om Karlskogas musikliv…
Bilden på Ulf Wakenius är tagen av Janne. Tyvärr var jag inte där själv, men enligt utsago lekte Ulf Wakenius och Jan Lundberg fram sin musik.
– Kanske inte så repat, men kul att lyssna på alla anekdoter om saker de varit med om.
Precis som IA Eklundh har Ulf Wakenius en liten stå upp-komiker boende i sig och kan dra de mest skrattretande historier. Såg honom under en clinic för några år sedan på Musikhögskolan här i Örebro. Då var han sanslöst rolig.

Conventum söndag

Världens Barn är Radiohjälpens största kampanj.
I söndags var det Världens Barn Gala på Conventum i Örebro.
Konferencier Ingemar Olsson med kvinnlig hjälpreda.

Det är inte alla barn som har tak över huvudet, kläder på kroppen och som får mat varje dag. Så ser det ut i stora delar av vår värld. Tyvärr.
Därför arrangerar Radiohjälpen Världens Barn och förra året arrangerades kampanjen för tionde gången och inbringade då mer än 81 miljoner. Då fick 48 organisationer del av dessa pengar till 135 olika projekt välden över.
Anledningen till att jag befann mig där var att min dotter Evelina tycker om att sjunga och gör så i en kör. Det var just den kören som Ingemar Olsson valt att ha med sig på Conventums scen i söndags.
Efter ett lite lagom rörigt och försenat soundcheck var det dags för Evelinas scendebut. Röd t-shirt och blå jeans var instruktionerna till scenklädsel. Inte lätt för en tjej som i vanliga fall vägrar att ha på sig jeans. Men det gick… till slut… fråga mig inte hur… ska ta jobb som medlare i Mellanöstern vilken dag som helst…
Matsäck: hemmagjord pizza, banan och äpplen med hemmagjord cola som dryck.
En lite smolk i glädjebägaren var Ingemar Olssons bemötande.
– Hej Ingemar! Jag har med mig en bra kamera i kväll. Så om du vill ha lite bilder så… sa jag och höll upp en gigantiska fotoväska.
– Fråga inte mig! Jag vill inget veta! sa han bara snäsigt och vände på klacken och gick.
Jaha… tack så väldigt mycket för det bemötandet.
Eller var det bara alla år med hög musik som gjorde sig påmind med ett hörfel som resultat?
Hur som helst var det knappast så trevligt gjort.
Hade mer tänkt mig ett:
–Okej, om du får några bra bilder kan du väl mejla mig. Har du min mejladress?
Eller nått liknande.
Men icke så…
Får se om jag skickar en bild i alla fall.
Världens Barn Gala var dock proffsigt arrangerat och med artister som Amy Diamond, bröderna Rongedal och Markus Fagervall. Det lokala inslaget stod Motherlode och Ingemar Olsson för.
Nu hörde vi bara genrep med bröderna Rongedal och Amy Daimond och scenframträdandet med Markus Fagervall, kören Svart på Vitt och Ingemar med kör.
Sedan var det så trött bland de Hjeltingska deltagarna att både Evelina och storebror Viggo ville hem, läsa saga och lägga sig.
Skulle dock inte ha något emot att besöka galan även nästa år. Då med förhoppningsvis mer kvällspigga barn.

Nu hettar det till

Kul med lite kommentarer på bloggen.
13 inlägg under "Pärlorna i Hallsberg".
NA är egentligen inget jag vill diskutera men jag kan säga att jag sett en del under mina 19 år där - allt absolut inte positiva upplevelser. Visste bara läsarna hur det går till på tidningen så... ja, då skulle inte många prenumerera. Det skulle kunna bli en bra tv-serie.
Jag har inga planer på att återvända dit. Det skulle i så fall vara med en offentlig ursäkt från vederbörande chefredaktör och cheferna på kulturredaktionen och att de samtidigt slutade sina tjänster.
Detta kommer inte att hända.
Så därför skriver jag här i stället.
För mitt eget höga nöjes skull... inget annat... och om filmer och musik jag tycker om.

Pärlorna i Hallsberg

Det var med delvis nytt band som Bela Svärdmark äntrade scenen på hotell Stinsen i lördags.
Premiärstart var det också för höstens program med Hallsbergs jazz och bluesklubb.
Tung blues med Fleetwood Mac i första rummet stod på kvällens meny. Och så blev det också…
Vet inte när jag senast såg bandet på sådant glatt spelhumör. Nye sångaren Morgan Andersson är också ett rejält lyft för bandet. Rent sångmässigt har det faktiskt aldrig låtit bättre!
Nye kompgitarristen gjorde dock inte så mycket väsen av sig, men det ska ju inte en kompgitarrist göra heller. Eller hur?
För er som hörde The Blue Pearls på saligt avsomnade Royal Arms kan det meddelas att bandet nu låtar ännu bättre och Bela Svärdmark har lagt i ytterligare en växel som gitarrist.
Deras version av ”The Green Manalishi” fullkomligt glödde! Faktum är att Peter Green anno 2009 själv inte är i närheten av kunna leverera en liknande version.
The Blue Pearls är ett band som SKA upplevas live även om deras platta Watch Out fått bra recensioner i bland annat engelska Blue Print.
Det är bara att beklaga att inget skivbolag nappat på att ge plattan en bredare distribution!
Nu är det Ronneby och därefter Stockholm nästa för bandet…
När de lirar i närheten av Örebro igen? Tja, missade du chansen att se bandet live i Hallsberg kan det tyvärr dröja ett tag till nästa gång…

Blues i Aggershus

Dags för höstens första musikaliska inslag med blues.
Lotta Delebrant har besökt Aggershus flera gånger. Med eller utan medmusikanter.
Fredagskvällens konsert innehöll medmusikerna Fredrik Kaudern på kontrabas och Martin Hultén på gitarr.
Naken, avskalad, tillbakalutad och avslappnad blues med vissa jazzinslag.
Bara några enstaka platser lediga vid konsertstart.
För er som inte besökt Aggershus och som gillar musik är det ett måste!
15 minuter från Örebro riktning Göteborg på E20. Sväng av avfart Viby.
Aggershus är ett gammalt kapell ombyggt till kulturhus. Varje konsert innehåller paus där Ingela Aggers hembakta bröd står högt i kurs. Macka (som man gör själv) och kaffe/te för en mycket ringa penning.
Inget nattsuddande blir det heller. Konsertstart runt 19 och man är garanterat hemma före 23…
Vill du lyssna på musik i en lite annorlunda miljö där känslan av ”hemma hos” är mycket påtaglig?
Ta då en sväng till Aggershus!
Nästa tillfälle är en 16 oktober då Claes Jansson uppträder under devisen ”Blågul Blues, från Bellman till Lundell”.

Helgens blues

Måste bara marknadsföra helgens blues i Hallsberg på hotell Stinsen.
Örebrobandet The Blue Pearls med Bela Svärdmark på gitarr uppträder.
Det kan utlovas blues i Peter Greens Fleetwood Macs anda där gitarren tar en stooor plats!
Konserstart runt 20.00. Kom i tid.
Stor risk för slutsålt!
Givetvis kommer det en rapport med bilder från konserten här på bloggen!

En klassiker

The Rockford Files
Första säsongen
1 2 3 4 5

Regi: Richard T Heffron/ Lou Antonio/ Michael Schultz/ Russ Meyberry/ Alexander Grasshoff/ Jerry London/ Bernard L Kovalski.
I rollerna: James Garner, Noah Berry, Lindsay Wagner, James Woods, Abe Vigoda, Suzanne Somers, Ned Beatty, Robert Donley.

Fredagskvällarna på 70-talet bestod för mig av hamburgare med ketchup, nej ingenting annat och då menar jag ingenting, skuren i tärningar och läsk. Oftast trocadero.
Det var mitt ”fredagsmys”… och så fredagens deckare. Canon, Kojak, den där sheriffen som jag glömt namnet på eller Rockford.
Canon var fet och fin och körde med sina karateslag i nacken. Kojak sög alltid på en godisklubba. Den där sheriffen var bara helt lost och hade mustasch. Rockford? Ja… ärligt talat tyckte jag att han var en sorglig looser som aldrig riktigt lyckades med sina uppdrag.
Nu, mer än 30 år senare har första säsongen av The Rockford Files, eller Rockford tar över som tv-serien döptes till på svenska, släppts på dvd-box.
Och…det här är hur bra som helst!
25 avsnitt utspridda på sex dvd-skivor.
Det här är total 70-talsnostalgi med enorm kultvarning!
Han bor i en husvagn som han ideligen flyttar, fordringsägarna är honom hack i häl och kräver ständigt pengar – som han inte har, bilen är en Pontiac Firebird och han gillar inte våld. Till råga på allt är han nästan livrädd för vapen.
Vad han använder i stället? Sin rappa och vassa tunga givetvis…
Och så har han sin pensionerade pappa (Noah Berry) som sekreterare.
Fagra damer dräller det också av… inte sällan är de målsägare som engagerat honom.
En looser, men ändå en vinnare - den där Rockford.
Lite kul är att boxen inleds med pilotavsnittet av tv-serien – Backlash of the hunter – där Jim Rockfords (Jamed Garner) pappa Rocky inte spelas av Noah Berry utan av Robert Donley. Donelys vilda helskäggige fiskargubbe passade ganska illa i tv-serien och att han omedelbart byttes ut mot Noah Berry blev faktiskt ett lyft för hela tv-serien.
The Rockford Files är en tv-serie för alla som gillar antihjältar, sävligt berättande med innehåll, snabba bilar och 70-talet.
ULF HJELTING

En bluesman

Måste promota lite om helgens blues på Hotell Clarion.
I morgon uppträder den lokale blueslegendaren Thomas Wahlström med band och bjuder på egna alster från debutplattan.
Youtube-klippet nedan innehåller elektrifierad blues.
Enligt uppgift ska lördagens framträdande vara mer åt det akustiska hållet…

Eftersom jag blivit en blindtarm lättare och käkar roliga piller så har jag inte hunnit uppdatera bloggen på några dagar. Kalendern haltar något och jag rör mig lika snabbt som en 80-åring... nej, en 80-åring rör sig snabbt i jämförelse med mig.
Jag tar bloggandet i den takt plåtklämmorna och kirurgtejpen på magen tillåter.

Kalendern

Vill bara påminna om att alla tiderna i kalendern är helt åt fanders. Skriver jag in starttid 19:00 visas 21:00... vet inte varför.
Så... dra av två timmar från den tid som visas.
Då får du den rätta tiden.

Åkermans genombrott

Watchmen
1 2 3 4 5

Regi: Zack Snyder.
I rollerna: Patrick Wilson, Jackie Earle Haley, Malin Åkerman, Billy Crudup, Matthew Good, Matt Frewer, Carla Gugino.

Äntligen har Alan Moores kultserie Watchmen blivit film.
Dock inte en karbonkopia och med små, mycket små skillnader.
I den tecknade serien gick det inte att undgå ironin och den skarpa samhällskritiken. I filmen gäller det att hänga med från första stund, annars finns det risk att vissa subtila och mycket viktiga detaljer missas.
Handlingsmässigt befinner oss i USA år 1985. President Nixon är omvald för tredje gången och håller på att ändra konstitutionen så han kan väljas igen. Till sin hjälp har han ett gäng superhjältar som går i regeringens ledband. De gör som de är tillsagda. Så har de gjort sedan Vietnamkriget… Några har dock valt att hoppa av och pensionera sig från superhjältejobbet. En lag ska snart träda i kraft där superhjältarna inte längre får gömma sig bakom masker. Tredje världskriget närmar sig… Det är då det börjar hända grejer.
Watchmen kan bli svenska Malin Åkermans definitiva genombrott i Hollywood och detta kan också innebära comebacken för Jackie Earle Haley. Han gör rollen som Rorschach alldeles fenomenalt bra.
Tyvärr finns det en tråkig detalj med denna blu-ray-utgåva av filmen och det är… att man inte märker så mycket av att det är blu-ray. Man häpnar INTE över den perfekta bilden eftersom den inte finns där. Skulle jag inte veta bättre så skulle jag ha trott att detta var dvd-utgåvan av filmen. Annars hade detta varit en given femma på betygsskalan.
Är man ett fan av Alan Moores Watchmen är filmen dock ett måste.
Ska man se filmen kan det dock vara en liten vägledning att i varje fall ha ögnat igenom serieboken.
ULF HJELTING

Intelligent absurt

Eli Stone säsong 1
1 2 3 4 5

Regi: Ken Olin/ Michael Schultz/Chris Misiano/ David Petrarca/Ron Underwood.
I rollerna: John Lee Miller, Natasha Henstridge, Loretta Devine, Matt Letscher, Sam Jaeger, James Saito, Julie Gonzalo, George Michael.

Å nej, inte en till tv-serie som utspelar sig i domstolsmiljö. Suck…
Vad är det som gör att amerikanska tv-producenter har en förkärlek till just den här typen av tv-serier?
Men… nä… nu står självaste George Michael på Eli Stones (John Lee Miller) vardagsrumsbord och sjunger låten Faith för full halls…
Det är då jag smälter som smör i solsken inför pilotavsnittet av Eli Stone. Något så fullständigt galet har jag inte sett på… ja, jag vet inte när eller någonsin.
Handlingen kretsar kring advokatbyrån Wethersby, Posner & Klein. De har som speciallitet att företräda stora nationella företag som milt uttryckt vill ”klämma till” den lilla människan. En bunt skitstövlar alltså. Där är Eli Stone en upcoming-man av stora mått. Han spås bland annat att vara arvtagare till hela byrån och han dejtar även chefens dotter. Eli är så att säga uppe i smöret. Han har allt och det han inte har tar han. Svinbra jobb, urläcker och intelligent flickvän (Natasha Henstridge) och pengar som gräs… men, det är då det händer.
Han ser och hör George Michael dansa och sjunga på sitt vardagsrumsbord. Eli tror han blivit knäpp, men när brodern, läkaren Nathan Stone (Matt Letscher), hittar en aneurysm i hjärnan får han en medicinskförklaring på sitt tillstånd. På svenska skulle vi säga artärbrock.
Detta artärbrock visar sig vara väldigt svårt att operera. Det finns 50 procent chans att Eli blir förlamad resten av livet eller att han i lindrigaste fall ”bara” mister talförmågan.
Eli börjar dra sig till minnes att hans far också hade ”syner” och nu börjar dessa syner leda Eli i vilka domstolsmål han tar sig an. Inte något som hans chef och advokatbyrå direkt gillar…
Eli Stone är en helt skruvad för att inte säga helt vrickad tv-serie.
Precis vad som helst kan hända och det händer också. Dubbeldäckare från Andra världskriget anfaller på väg till jobbet, flygande drakar passerar förbi på 34:e våningen under morgongenomgången av rättsfall, spårvagnar står parkerade i fikarummet och… mycket, mycket mer.
Enkelt förklarat är Eli Stone så långt det går att komma från trista rättegångsdramor som Lagens Änglar (L A Law), Law & Order och Ally McBeal.
Eli Stone är kul – riktigt kul.
Och ger mersmak!
Skicka hit säsong två!
Nu!
ULF HJELTING

Musicerande

Okej.
Jag har lovat.
Måste hållas.
Här kommer det... helgens framträdande.

Fel tid

Nu är det något knas med kalendern igen.
De flesta tiderna i kalendern är nu helt åt fanders. Tyvärr.
Kan en kalender få svininfluensa?
I så fall har min fått det...

Remake

Friday the 13th
1 2 3 4 5

Regi: Marcus Nispel.
I rollerna: Jared Padalecki, Danielle Panabaker, Aaron Yoo, Amanda Righetti, Travis Van Winkle, Derek Mears.

När manusförfattarna i Hollywood har total brist på idéer går de till återvinningskvarnen. Där drar de i spaken och, vips, får de några tips på vad som skulle kunna göras en gång till. Nu har tydligen turen kommit till gamla skräckfilmer…
Originalversionen av Friday the 13th kom 1980 och hade bland annat en ung, 22 år, Kevin Bacon med bland skådespelarna. När den kom var det en sport att ”våga” se något som var så otäckt och alla med moralpanik skrek mot filmens innehåll, vilket bara gjorde filmen ännu mer ”spännande” att se…
29 år senare är det dags för en remake.
Tja… lägret vid Crystal Lake är sig likt. Macheten hugger som aldrig förr. Tonåringarna på utflykt skriker som skållade grisar och Jason Voorhees bär mekaroverall och hockeymask á la Honken. Allt är precis som förr…
Ja, specialeffekterna är givetvis bättre år 2009 och blu-ray-bilder lämnar inget åt fantasin.
Kanske är det just detta som gör filmen lite tråkig. Man vet liksom vad som kommer att hända och de ”skådespelare” som engagerats är… ja, vill man vara snäll, och det vill man ju, så kan man kalla deras insats för ”mindre bra”…
Friday the 13th anno 2009 blir lite av en gäspning och givetvis är en uppföljare på gång.
Det brukar vara brukligt så i den här genren…
ULF HJELTING