Gitarristgodis

It might get loud
1 2 3 4 5

Regi: Davis Guggenheim.
I rollerna: Jimmy Page, Jack White, The Edge.

Samla tre helt olika individer och låt samtalet utspelas runt vad de gillar allra mest – spela gitarr. Här har vi legendaren, galningen och den pryltokige.
Vem som är vem?
Ja… om inte Jimmy Page förärats epitetet legendar efter sina insatser i Led Zeppelin då kan du sluta läsa här… då är detta varken en film en eller en recension för dig.

Tack och hej!

För er som fortsätter att läsa så… grattis!

Du gillar gitarrmusik och har då en högtidsstund framför dig med regissören Davis Guggenheims It might get loud.
Jimmy Page legendaren, Jack White gitarrgalningen och The Edge – den pryltokige gitarristen som experimenterade sig fram till ett helt eget sätt att spela gitarr. It might get loud kommer att bli en legendarisk film för alla gitarrister. Tro inget annat!
Här pratar man förebilder, här visas gitarrer, här går man in på millimeterprecision när det gäller gitarrteknik, här berättas anekdoter och Jimmy Page gör myten ännu grumligare över vilka band han egentligen hjälpte i studio på 60-talet.
Jack White krossar också alla vaneföreställningar om att det måste vara en Fender eller en Gibsongitarr som man spelar på. Han spelar på vad som finns och ju sämre gitarr ju roligare tycker han att det är. Går den dessutom inte att stämma är det Julafton för Jack White. Galning? Möjligtvis musikalisk galning… men en rolig sådan. Vem annars skulle komma på idén att montera in en Greenbullit på sin gitarr?
David Evans har gått sin egen väg när det gäller gitarrspel. Jo, det är så han heter egentligen – The Edge – och här får vi veta hur han hittade soundet för U2. Att han numera har effektrack och pedaler som drivs av ett mindre kärnkraftsverk är nästan lite komiskt.

Tre gitarrister.
Tre helt olika sätt att spela gitarr på.
Tre mycket intressanta musiker.
It might get loud… dagens nollor till ljudtekniker som säger ”sänk gitarren så höjer jag här” borde tvångsmatas med den här filmen. På högsta volym!
Och som gitarrist... den här filmen måste du bara se!
På en gång!
Nu!

It might get loud... Ja? Gitarren ska ju höras! Va f-n...
ULF HJELTING

Stewart ÄR Jett

The Runaways
1 2 3 4 5

Regi: Floria Sigismondi.
I rollerna: Kristen Stewart, Dakota Fanning, Stella Maeve, Scout Taylor-Compton, Michael Shannon.

När Joan Jett träffade trummisen Sandy West på ett party blev det starten till ett av de mest framgångsrika tjejrockbanden någonsin – The Runaways. Platsen är Hollywood i mitten på 1970-talet och när tjejerna träffar och presenterar sin idé om ett rockband med bara tjejer för managern Kim Fowley slår dollartecknen runt i huvudet på honom. Debutplattan släpptes 1976 och fram till 1979 hann gruppen med att släppa fyra studioplattor och en liveplatta.
Karriären blev kort men intensiv mycket på grund av sångerskan Cherie Curries allt mer tilltagande drogberoende och bandets totala oförmåga att behålla en basist någon längre tid. Under fyra år avverkade bandet inte mindre än sex stycken basister.
The Runaways startade egentligen som en trio med basisten och sångerskan Micki Steel. Hon lämnade bandet när Cherie Currie anställdes som sångerska och Micki blev sedermera basist i The Bangles. Egentligen var det tänkt att Marie Currie skulle ha varit sångerska i bandet men hon ville inte. Så det fick bli tvillingsyster Cherie… hon som (nästan) saknade sångröst. Under slutet av bandets existens övertog Joan Jett sångmikrofonen när Cherie slutade. Det går en del rykten om att Marie faktiskt ersatte Cherie några gånger när drogerna gjorde att hon inte kunde ställa sig på scenen. Myt eller inte? Kolla youtube och hör ”en” sångerska med mycket ojämn sångröst… Nu har det i varje fall blivit film av denna rock´n´rollsaga.

I filmen The Runaways ser vi Kristen Stewart och Dakota Fanning i rollerna som Joan Jett och Cherie Currie. Och… Kristen Stewart är kusligt lik Joan Jett i alla avseenden. Dakota Fanning gör också en klart godkänd Cherie Currie, men… som film över The Runaways finns det en hel del att önska.
Den här filmen ska mer betraktas som en film om rock´n´roll än som en dokumentär. Att filmen haltar betänkligt kan ha att gör med att bara Joan Jett och Cherie Currie gav sitt medgivande till att filmen gjordes. Basisten Vicky Blue, en av alla basister i The Runaways, ville inte ha att göra med filmen och Lita Ford krävde att få strykas ur filmen helt. Det finns en sologitarrist med i filmen men hon namnges aldrig och om de sex basisterna berättas ingenting. Här får man snarare känslan av att det var ett komplett kompband som Cherie Currie lämnade efter två år.
Filmen berättas i stora delar ur Joan Jetts perspektiv och hur hon vill lira tung rockmusik och gitarr och att hon på vägen råkade hamna i ett tjejrockband. Lite märkligt eftersom filmen ska vara baserad på Cherie Curries självbiografi Neo Angel: The Cherie Currie Story.
Enligt alla uppgifter om filmen är det också Stewart och Fanning som sjunger och man har gjort nyinspelningar på Cherie Bomb och de låtar som finns med på filmens soundtrack. Tydligen ska Joan Jett ha hört Stewart sjunga och trodde att det var hon själv som sjöng… jaja… myter bildas i alla möjliga sammanhang.
The Runaways är en film för oss som var med när det här bandet var som störst och när det mest olämpliga att ha på pojkrumsväggen var en affisch på Cherie Currie i svart baddräkt. Jo… alla skivorna med The Runaways finns fortfarande kvar i vinylskivsbackarna… jag lovar.
Vart affischen tog vägen vete sjutton.
ULF HJELTING