Regi: Michael Bay. I rollerna: Shia LaBeouf, Megan Fox, Josh Duhamel, Tyrese Gibson, Isabel Lucas, John Turturro, Ramon Rodriguez, Kevin Dunn, Julie White.
Decepticons och autobots... Nu är de tillbaka. Onda mot goda. Den som kan rädda världen är som vanligt Sam Witwicky (Shia LaBeouf). Transformers revenge of the fallen tar vid där den första filmen slutade, ungefär. Sam är på väg mot studier på highschool och ett distansförhållande med Mikaela (Megan Fox). Det som hände i första filmen tror Sam bara är historia och att han och Mikaela är fria att leva sina liv som helt vanliga tonåringar. Inget kan vara mer fel. I skuggorna ruvar decepticons på hämnd. Optimus Prime finns där som beskyddare och en gul Corvette Stingray sköter transporterna…
För er som sett första filmen bjuder inte uppföljaren på något revolutionerande. Allt är sig likt från först filmen. Specialeffekterna är snygga och fotot likaså. Det som haltar är som vanligt handlingen. Men vad gör det när regissören Michael Bay visar Megan Fox… Det som sänker betyget är scenerna mellan decepticons och autobots. Här går det rasande fort och med närbilder som enbart förvirrar. Jag hinner inte med att se vad som händer… Men jag är ju inte heller målgruppen för den här filmen. ULF HJELTING
Regi: Seth Gordon. I rollerna: Vince Vaughn, Reese Whiterspoon, Robert Duvall, Sissy Spacek, Jon Voight, Jon Favreau, Mary Steenburgen, Dwight Yoakam.
I Seth Gordons Borta bäst hemma värst möter vi paret Brad (Vince Vaughn) och Kate (Reese Whiterspoon). Varje jul åker de utomlands. Bara de två. Allt för att slippa träffa ”tjocka släkten”. Det här året har de sagt att de ska till Burma för att vaccinera föräldralösa barn. I verkligheten ska de dyka, sola och bara umgås – de två. Allt går som planerat tills de kommer till flygplatsen och upptäcker alla flyg är inställda på grund av dåligt väder. Första anhalt denna jul blir Brads mer än dysfunktionella familj. Sedan blir det bara värre…
Borta bäst hemma värst är en pratig komedi fylld av amerikanska moralkakor. Lite mycket upprepningar av samma skämt för att bli riktigt rolig och efter halva filmen tappar den fart betydligt. Vince Vaughn prata lika snabbt som en kulspruta och Reese Whiterspoon är… ja, hon bara är… liksom… Borta bäst hemma värst är en film för de som gilla relationskomedier på amerikanskt vis. ULF HJELTING
Regi: Nicolas Winding Renf. I rollerna: Tom Hardy, Matt King, Kelly Adams, Katy Baker, William Darke.
När det står ”en sann historia” på filmomslaget eller affischen brukar jag rygga ett par steg bakåt, minst. Är omslaget också späckat med superlativer om hur bra filmen är och från tidningar som har recensenter som knappt lämnat blöjstadiet, så brukar jag släppa filmen åt sitt öde. Så är det tyvärr med Bronson. Ja, omslaget alltså…
I Bronson möter vi Michael Peterson (Tom Hardy). Som 19-åring rånar han ett postkontor och det blir också början på en fängelsevistelse som varat i över 35 år. Det Michael inte har i skallen har han i nävarna och det är något fängelseledningen inte tolererar. Det blir inte direkt bättre av att Michael bestämmer sig för att byta namn till Charles Bronson efter sin filmidol…
Ta lika delar A Clockwork Orange och Fight Club och blanda detta med vansinnet i filmer som Crank och Pusher och ut kommer något som skulle kunna liknas vid Bronson. Det är rått, det är blodigt, det är galet och totalt vansinnigt. Tyvärr är det ibland så skruvat så att det även uppstår total förvirring och tidsperspektivet blir totalt flytande. Denna Michael Peterson eller Charles Bronson ska alltså vara en av Englands mest förhärdade brottslingar. Personligen har jag inte stött på denna person, men hur många i England vet vem Svartenbrandt är? Som film fyller dock Bronson sin funktion och det luktar lite Stanley Kubrick om skapelsen. ULF HJELTING
Regi: Paul Claydon. I rollerna: James Cordon, Mathew Horn, MyAnna Buring, Vera Filatova, Paul McGann, Silvia Colloca, Louise Dylan, James Cordon, Ashley Mulheron, Tiffany Mulheron.
Min likaledes bloggande kompis Christer släppte för en tid sedan förslaget om att jag skulle recensera p-rullar för att på det sättet få in mer kvinnor i texterna på den här bloggen. Det kommer nu inte att ske… Den här recensionen är nog det närmaste något liknande jag kommer, liksom…
I Lesbian Vampire Killers möter vi kompisarna Jimmy (Mathew Horn) och Fletch (James Cordon). Jimmy har ännu en gång blivit dumpad av flickvännen Judy (James Cordon). Ja, det är det där gamla vanliga dravlet om att ”ge varandra lite space” och ”vi kan väl vara vänner i stället” och… kort sagt; hon har hittat en annan och dumpat Jimmy. Fletch försöker stötta sin kompis så mycket det går och tar honom till närmaste pub. Där kommer Jimmy på den magnifika idén om att ta semester och efter ett par pints tar han en dartpil och drämmer den mot närmaste väggkarta. Pilen landar på… staden Cragwich belägen någonstans i nordöstra England. Varken Jimmy eller Fletch har hört talas om staden, men va fanken… varför inte en semester där? De tar folkabussen och drar i väg. Föga anar de vad som väntar i form av vampyrer, lättklädda damer och tjejer som gillar tjejer…
Engelsk svart humor har en viss effekt här i Sverige. Ta bara Monty Python och John Cleese. Det är i princip bara vi och engelsmännen som fattat storheten med tv-serien Fawlty Towers… Nu är inte Lesbian Vampire Killers i närheten av John Cleese komiska geni, men de som har sett Shaun of the dead med Simon Pegg vet vad som väntar i Lesbian Vampire Killers. Humorn är lika rå och hämningslös. Filmtiteln Lesbian Vampire Killers kanske låter som en sunkig p-rulle, men det är inte mer lättklätt eller lesbiskt än i en helt vanlig svensk tv-serie. Stundtals är det sjukt kul, men filmen har sina brister och regissören Paul Claydon skulle mycket väl ha kunnat ta ut svängarna lite mer. Lite kul att ”svenskan” MyAnna Buring finns med i rollistan. Hon flyttade till England som 16-åring och har lyckats medverka i tv-serier Morden i Midsomer och Doktor Who och filmer som Doomsday och remaken på The Omen. Nästa ”Malin Åkerman” kanske? Så… nu fick jag in lite kvinnor också…
Regi: Christopher Panov/ Christian Eklöw. I rollerna: Linus Wahlgren, Jonas Malmsjö, Ola Forssmed, Måns Nathanaelson, Mårten Klingberg, Pernilla Wahlgren, Christina Schollin, Josephine Bornebusch, Rebecka Teper, Elin Klinga, Kim Sulocki, Fredrik Dolk, Stina Ekblad.
Linus Wahlgren. Vad tanker man på när man hör namnet Linus Wahlgren? Lillebror, den ”lille söte” i Wahlgrenfamiljen kanske? ”Jag är en astronaut”? Snubbel och komedi i filmer som Hundtricket, Göta Kanal 2 eller som Sven Ripa i tv-serien Bert? Man förknippar knappast Linus Wahlgren med Dramaten och roller som Hamlet, eller? Scener ur ett kändisskap handlar just om Linus Wahlgren och om att kulturjournalisten Görhan Hellström ska göra en dokumentär om honom. Linus gör allt för att ge intrycket av att vara en skådespelare med högre ambitioner än att snubbla runt i buskis och…
Jag har inte skratta så här sedan jag vet inte när åt/med en svensk film! Den här mockumentären är briljant gjord av regissörerna Christopher Panov och Christian Eklöw där man ger en rejäl skrevspark åt den självutnämnda kultureliten som lallar runt kring Dramaten i Stockholm och anser sig vara gräddan av eliten. En eloge därför till Örjan Ramberg, Elin Klinga och Stina Eklblad som genom sin medverkan i Scener ur ett kändisskap verkligen visar att de har distans till sig själva. Jonas Malmsjö gör också en helt fenomenal tolkning på en uppblåst Dramatenskådespelare med ett ego och självförtroende större än en Finlandsfärja. Men bäst är ändå Linus Wahlgren. Jo, du läste rätt – Linus Wahlgren. Det han gör i Scener ur ett kändisskap är helt obetalbart och ibland undrar man som åskådare var gränsen för den fiktiva och den verklige Linus går. Filmen innehåller exempelvis scener som medlemmarna av Monty Phyton skulle kunna mörda för att ha skrivit. Till exempel scenen där Linus har anmält sig till en polsk teaterkurs som går ut på att kräla runt på golvet och jama som en katt är fantastisk! Eller scenen där Jonas Malmsjö ska gå ut genom en dörr… Eller när Linus spelar Emil i en uppsättning på Dramaten där Emils pappa (Örjan Ramberg) super och Emil skär sig själv i snickarboden. Givetvis en barnföreställning… Den här filmen borde vara obligatorisk på alla teaterutbildningar i Sverige och resten av världen!
Regi: Steve Carr. I rollerna: Kevin James, Jayma Mays, Raina Rodriguez, Keir O´Donnell, Shirley Knight, Bobby Cannavale, Peter Gerety.
Paul Blart (Kevin James) drömmer om att bli polis. Varje år söker han till polisskolan och varje gång faller han, bokstavligen talat, i hinderbanan. Pauls blodsockernivå har en tendens att falla varje 20:e minut till en nivå där han somnar om han inte äter något som innehåller socker (är inte detta förstadiet till diabetes?). Ja, Paul somnar helt enkelt varje år i hinderbanan… Därför jobbar han som säkerhetsvakt på stadens köpcentrum. Där patrullerar han på sin Segway och håller ”ordning”. Årets stora köpdag närmar sig och då börjar även Amy (Jayma Mays) arbeta på köpcentret. Paul faller som en fura för Amy, men hans tafatta försök att ta kontakt går henne förbi. Samtidigt börjar även Veck Sims (Keir O´Donnell) arbeta som säkerhetsvakt.
Kevin James är mest känd för rollen som Doug i tv-serien King of Queens. Precis som där spelar han något av en looser i Snuten på varuhuset. Filmen ska kanske vara en drift med alla polisserier och filmer, men oftast missas målet ganska rejält. Någon som inte har missat ”målet” är Kevin James och tydligen tycker producenterna (läs Adam Sandler) att fet är lika med hysteriskt roligt. Visst finns det några roliga scener i Snuten på varuhuset, men inte så att det fyller en hel film. ULF HJELTING
Regi: Woody Allen. I rollerna: Larry David, Evan Rachel Wood, Patricia Clarkson, Conleth Hill, Michael McKean, , Ed Begley Jr.
Woody Allen har in princip gjort samma film sedan 1977. Annie Hall är grunden och sedan har han bara gjort variationer på samma tema. Ja, okej då, Radio Days, Zelig och Bullets over Broadway var faktiskt bra, men vi har även absoluta lågvattenmärken som Melinda Melinda och gubbsjuka Skorpionens förbannelse. I Whatever Works möter vi den något bittre före detta fysikern Boris (Larry David). En gång undervisade han på universitetet i strängteori och var nominerad till Nobelpriset (visste faktiskt inte att de hade fler kandidater till Nobelpriset, precis som till Oscarsnomineringarna... öh...). Boris lever ensam, han är skild och undervisar, som han själv uttrycker det, obildbara zombies i att spela schack. En dag händer det något. En ung tjej, Melodie (Evan Rachel Wood), sitter på trappan till hans hus. Hon är hemlös och ny i New York och ber om lite mat och att få sova på hans soffa. Boris går motvilligt med på detta och sedan börjar det hända saker…
Nu kan Woody Allen för alltid ställa sig bakom kameran och låta Larry David ta över rollen som skådespelaren ”Woody Allen”. Faktum är att Larry är en bättre Woody än Woody själv… Trots detta, eller kanske tack vare detta, är Whatever Works en av Woody Allens bättre filmen på många år. Lite gubbsjuk, lite filosofisk, lite bitter, lite tänkvärd, lite rolig, lite konstig, ja... lite Woody helt enkelt... ULF HJELTING
Onsdag. Lill-lördag. En av veckan legitima dagar att gå på ”lokal”. Varför inte gå till Ritz?
Personligen har jag inte lyckats ta mig in på Ritz Nightclub än… eller Nya Ritz, som stället heter i folkmun. Varför? Jag hatar att stå i kö och efter 20 minuter utanför Nya Ritz, f´låt Ritz Nightclub, för några veckor sedan gav jag upp. Det vore dock intressant att göra ett studiebesök. Särskilt med tanke på satsningen på liveband. I dag, i kväll onsdag, kommer Fibes, Oh Fibes! till vår del av världen och gör en livespelning på Ritz Nightclub. Vilka, vad är då Fibes, Oh Fibes!? Göteborgare, bildades 2001. Slog igenom 2003 med singlarna ”One Hour Baby” och ”This City Got No Boulevards”. Debutplattan “Still Fresh” släpptes 2004. I september i år släppte de sin tredje platta och där finns låten ”Run to you” med självaste poplegendaren Kim Wilde på sång. Bandet var ursprungligen ett sexmannaband. I dag består Fibes, Oh Fibes! av Christian Olsson (oklart om han hoppar tresteg…), Edvin Edvinsson och Mathias Nilsson. Örebropubliken är av vana en svårflörtad publik. Återstår att se om de infinner sig eller om livesatsningen på Ritz Nightclub slutar fortare än den börjar.
Egentligen skulle han ha blivit klassiskpianist. En stenkaka med Jelly Roll Morton ändrade det. – Gitarren är ett finmotoriskt elände. En hatkärlek för mig. Uttrycksfullt och avslöjande, säger Thomas Arnesen som i morgon kommer till Frimis med sitt Arnesen Blues Band.
Han har turnerat i Storbritannien, Holland, Belgien, Serbien, Baltikum, Indien och Japan förutom länderna i Skandinavien. Thomas Arnesen har spelat in fyra plattor i eget namn. "Backwater Blues", "Tillbaks igen" och "Later In the Evening" på Sittel records samt "Walkin´ With My Baby" på Karlskogabaserade Blaze records. Visserligen var det stenkakan med Jelly Roll Morton som ändrade hans intresse för musikgenre. Men det var en helt annan musiker som fick honom att börja intressera sig för gitarr. – Inte förrän jag hörde B.B. King på radio, förstod jag att elgitarren kunde bjuda ett register värdigt fiolen. Mamma, vilken hjälte, gick genast och köpte en vinyl. Jag tror hon var hemligt förtjust i bluesen, säger Thomas Arnesen via sin sajt http://www.arnesen.pp.se/.
I morgon kväll står Arnesen Blues Band på Frimis scen i regi av Örebro Jazz och Blues Club och levererar blus. I bandet ingår, förutom Thomas, Anders Forsberg klaviatur, Kjell Gustavsson trummor, Björn Lundquist bas och Andreas Hellkvist Hammond B3:a. Bandet har funnits i sin nuvarande form sedan 2002. – Blues har, med sin traditionella 12 och åtta takters form, för mig alltid varit en "ur-musik", som ligger i botten av mycket av musikupplevelse över huvud taget. En självklar form som är utmanande att sätta personlig prägel på och utveckla inom sina givna, stränga lagar, säger Thomas Arnesen.
En bas. Ett par svarta handskar. 80 personer i publiken.
Platsen är Hallsberg och Hotell Stinsen. Den kamerunske världsbasisten Etienne Mbappé är på besök. Han har bland annat spelat med Ray Charles, Steps Ahead och Toumani Diabatés Symmetric Orchestra. Genren är en mix mellan jazz, fusion och funk. Sången framförs på franska eller, som på hans senaste platta ”Misiayi”, på det kamerunska språket Douala. Ibland när man stöter på liknande basister som Mbappé, exempelvis som fummelfingret Nathan East, där det stundtals behövs en basist som spelar bas för att fylla upp där nämnde basist klantar runt och spelar solo… får i varje fall jag spader...(fattar inte att Clapton orkar spela med en sådan basist). Visst spelar Mbappé bassolo och det gör han gärna, men… det som skiljer honom från mängden är att han även kan spela BAS. Han kan leverera ett tungt groove och gör det också. Att Etienne Mbappé har utsetts till en av världens bästa basister bevisades med råge i Hallsberg i lördags. Duktiga medmusiker gjorde inte heller konsertupplevelsen sämre. Nästa anhalt för Mbappé med band är Berlin. Världsartister i Hallsberg? Ja, varje år på Hotell Stinsen i regi av Hallsbergs jazz och bluesklubb…
Händer det grejer i Hallsberg. Fick i dag ett pressmeddelande. Basisten Etienne Mbappé är på ingång.
Minns en hätsk debatt med en före detta chefredaktör på den där tidningen som inte nämns vid namn i den här bloggen. Det var några år sedan och han påstod på fullt allvar att "världsartister" inte kunde spela i Hallsberg och därför kunde man inte utdela högsta betyg för en konsert i Hallsberg, vilket jag gjort... Självfallet var han helt ute och cyklade, vilket jag påpekade. Detta tålde han inte och slutade helt sonika att hälsa. Ingen större förlust... liksom. Ja, vad stod det då i pressmeddelandet? Jo, följande: "Nu på lördag 21/11 gott folk är det som sagt dags för årets sista konsert. Det kommer att bli ett unikt tillfälle att se & höra en unik artist. Etienne Mbappé är ute på europaturné och det är fantastisk kul att som enda spelning i Sverige den här gången läsa ...Berlin, Oslo, Hallsberg... i turnéplanen! Etienne Mbappé är ett världsnamn (som leker ihop med idel ädla namn som bl.a. Joe Zawinuls, John McLaughlin...) och han är tveklöst en fantastisk basist. (sök gärna efter smakprov på You Tube) Musiken Etienne Mbappé spelar är en bas av vokal melodiös afrojazzrock med lite avstickningar åt det tyngre funkigare. Det lär bli ett och annat oförglömligt bassolo... Jag har sagt det förut och nu är det dags igen: Det finns vissa konserter man bara inte får missa...!!!".
Inläggen i kalendern haltar något och vi på redaktionen ber om ursäkt för det. Ansvarig kommer att pryglas offentligt på Stortorget med en bunt rosstjälkar så fort vi fått honom utlämnad från Kuala Lumpur... Interpol är kontaktade i ärendet.
En bra konsert får i varje fall mig att må bra i flera dagar efteråt. Kultur är till för att ge ett välbefinnande. Det kan handla om så tillsynes enkla saker som offentlig konst, ett biobesök eller en konsert. De politiker som i dag (säger inte vilka, men de finns till höger, väldigt långt till höger på den politiska skalan…) hävdar att all kultur ska vara självbärande ekonomiskt är ute på helt fel väg. Även om alla skattepengar som i dag läggs på kultur exempelvis skulle överföras till vården så skulle det enbart ge motsatt effekt. Medborgare skulle må både psykiskt och fysiskt dåligt och då ”belasta” vården ännu mer… Tänk en stad helt utan offentlig konst, inte en staty, inte någon form av utsmyckning av gator och torg. Tänk en stad helt utan konserter, teatrar och konsthallar. Och inte en biograf så långt ögat når… Visst vore det kul? Va? Vad bra man skulle må. Tänk ett Stortorget utan Engelbrektstatyn eller ”Likkistan” eller klockspe… ja, det falskklingande klockspelet i Rådhuset kanske man kan vara utan… men tänk själva idén och sug på den karamellen en stund. Tänk också om alla kommunala musikskolor skulle stängas. Tänk också om alla studieförbundet skulle mista sina statliga och kommunala bidrag. – Ja än sen då. Mina skattepengar ska inte gå till någon fisförnäm kultur…, kanske någon muttrar. Det pratas en del om det svenska musikaliska undret, där var och varannan person spelar eller har spelat något instrument i grupp eller själv. Eller sjunger. Tänk att vi i Sverige kan kontakta ett studieförbund och säga ”hej, vi är ett gäng kompisar som skulle vilja starta ett band” och då få komma och testa att spela gitarr, trummor och stå i en replokal för en bråkdel av pengar det skulle kosta att köpa eller hyra. Säg det till en amerikansk musiker och hon/han kommer att blänga avundsjukt och säga något i stil med ”du driver med mig”… Georg Riedel gick i Adolf Fredrisk musikskola när han var ung, pianisten Jan Lundgren hade en pianolärare i Ronneby som en dag gav sin elev som läxa att köpa en platta med Oscar Peterson och sedan var han fast i ”jazzträsket”… Därför skulle en konsert som den i tisdags på Frimis inte vara möjlig utan skattepengar till ”kulturen”. Skulle all den typ av verksamhet vara självbärande och finansierat med feta plånböcker, ja då skulle det falla en mycket mörk kulturskymning över vår lilla del av världen. Okej… lång inledning, men jag var liksom tvungen. Tisdagskvällen på Frimis i regi av Örebro Jazz och Blues Club var centrerad runt tre personer: Georg Riedel, Jan Lundgren och Jan Allan. På repertoaren jazz. Inte sällan improviserad. Ibland med små hänvisningar till Georg Riedels odödliga barnsånger som ledmotivet till Pippi Långstrump som här och där sprängdes in i låtarna. Kul och befriande. Allra mest magiskt blev det när trion spelade Jan Johanssons ”Visa från Utanmyra”. Det rådde en smått förtrollande atmosfär efteråt och det tog en bra stund innan applåderna kom och då ville de heller inte upphöra. Det är sånt som får mig att må bra i flera dagar efteråt.
Lost Säsong fem 1 2 3 4 5 Regi: Stephen Williams/ Jack Bender/ Rob Holcomb/ I rollerna: Matthew Fox, Jorge Garcia, Ken Leung, Naveen Andrews, Jeremy Davies, Michael Emerson, Terry O´Quinn, Evangeline Lilly, Rebecca Mader, Elizabeth Mitchell.
Personligen tappade jag helt kollen på tv-serien Lost efter andra säsongen. Då tyckte jag att det blev alldeles för rörigt och så dröjde det en vecka mellan varje avsnitt. Jag med mitt minne kom aldrig ihåg vad som hänt… En sak bör dock sägas om J J Abrams skapelse Lost och det är att tv-serien är ett litet underverk i icke linjärt berättande. Nu har femte säsongen släppts på blu-ray och det är bara att bocka och buga för den nya tekniken. Bilden är superb och så har Disney och ABC Studios inkluderat något de kallar SeasonPlay. Enkelt förklarat behöver du själv inte hålla ordning på vilka avsnitt du sett och hur länge du sett av varje avsnitt. Det sköter SeasonPlay. Du skapar bara en användare och så är det bara att tuta och köra, även om du tar ut någon skiva och tittar på annan emellan. Nackdelen är om du somnar och missar delar av ett avsnitt så blir det lite knepigare att gå tillbaka och kolla om ett avsnitt… men, fördelarna överväger tungt. Handlingsmässigt har det hänt en hel del. Sex stycken personer har lyckats ta sig från ön och kallas av media för Oceanic 6. Och ön har försvunnit mer spårlöst än någonsin… Vi slängs också mellan 30 år tidigare, nutid och för tre år sedan och det gäller verkligen att hålla ordning på var, när, hur och vem.. Minst lilla okoncentration och du är… ja, helt lost, liksom… De sex som återvänt till verkligheten gör snart allt för att åter komma tillbaka till ön, men John Locke (Terry O´Quinn) har dött eller har han…, Jack (Matthew Fox) knaprar tabletter igen och Sayid (Naveen Andrews) jobbar som hitman.. Spännande? Bara förnamnet… Och nu är jag biten igen! Väntar med spänning på säsong sex… ULF HJELTING
Jonas Brothers The 3D concert experience 1 2 3 4 5
Regi: Bruce Hendricks. I rollerna: Kevin Jonas, Joe Jonas, Nick Jonas, Demi Lovato, Taylor Swift, John Lord Taylor, Robert Feggans.
U2 var först. Nu kommer efterföljarna…. Konsertfilmer i 3D. Med dagens teknik kan man se färger, ja vissa i varje fall och inte bara den där grönröda sörjan från förr.. Och med bästa i dag möjliga bild genom blu-ray. Dvd-utgåva medföljer också… Jonas Brothers The 3D concert experience är en inspelning av deras Burning Up Tour genom USA och gjord av samma regissör – Bruce Hendricks – som även stod bakom Hannah Montanas konsertfilm. Det kanske inte säger så mycket, men det är Disney som står bakom allt rent finansiellt. Materialet till denna konsertfilm spelades in den 12 och 13 juli i Anaheim, California på Honda Center och den 10 och11 augusti i New York på Madison Square Garden. Kalla det rockumentär… Visst kan Jonasbröderna sjunga, men det som retar mig mest med den här konsertfilmen är att de tar cred för solon som de själva inte spelar! Hur kul kan det vara på en skala att stå och fejka ett gitarrsolo som någon annan spelar? Bakom detta tilltag står ”musical director” och även gitarristen John Lord Taylor. Varför? Han kan lira gitarr som få, men Jonasbröderna står och fejkar det han spelar? Det här är bara larvigt och drar ned helhetsintrycket något rejält! Eftersom jag själv lirar blir jag bara förbannad på sådana här tilltag! Låt Jonasbröderna sjunga och ta några taffliga barréackord och låt det sedan vara bra med det. Basta! Men de har utseendet och är idoler och ska du stå främst i rampljuset. Småtjejerna skriker sig svimfärdiga när de ser sina idoler. Musikaliskt då? Låtarna är förvånansvärt svaga och påminner alldeles för mycket om varandra. Sedan har de gästartister som Demi Lovato och Taylor Swift som tyvärr säger mig noll och intet. De skulle inte ens platsa i andra uttagningen av Idol… Helhetsintrycket då? Ja… de är ju tonårsidoler de där Jonasbröderna och då ingår det att spela in filmer och tv-serier. Frågan är dock hur de slår i ett land som Sverige. Kanske inte alls eller så blir de gigantiska. Jag är i varje fall helt fel målgrupp… ULF HJELTING
Tre män. Som spelar jazz. På Frimis i Örebro i regi av Örebro Jazz och Blues Club.
Skrev i ett tidigare inlägg att när tanterna går på teater kilar gubbsen in på närmaste jazzklubb. Så är det. Fakta - inte fantasi. De som inte tål att jazz spelas av och lyssnas på av män har egentligen ingenting på en jazzkonsert att göra. Vad händer då i morgon på Frimis i Örebro? Jo, följade: Basisten Georg Riedel, trumpetaren Jan Allan och pianisten Jan Lundgren kommer på besök. Örebro Jazz och Blues Club utlovar en oförglömlig konsert med dessa tre jazzgiganter. Rapport avläggs senare på denna blogg under morgondagen efter konserten.
Regi: Rob Schiller/ Ken Whittingham. I rollerna: Kevin James, Leah Remini, Jerry Stiller, Judge Reinhold, Janeane Garofolo, Jon Favreau.
The King of Queens är ännu en av de där sitcomsen som jag missat. Ja, ett eller annat avsnitt har det väl slötittats på, men det är ingen serie som fastnat. Varför? Svaret fick jag efter att ha sträcktittat på sjätte säsongen av dvd-boxen. Det finns helt enkelt ingen magi mellan karaktärerna… ingen kärlek… Hon, Carrie (Leah Remini) är ett rivjärn utan like som hela tiden hackar på honom, Doug (Kevin James) om hans intag av föda om omfång runt magen. Sjätte säsongen inleds dock med att Carrie slutar/får sparken från jobbet som sekreterare på advokatbyrån och landar i soffan i vardagsrummet och gör… ingenting… Mitt i allt finns den allt mer förvirrade Arthur (Jerry Stiller) – Carries pappa – som bor i källaren på huset. Näää, det här funkar inte i min tv-värld. Tyvärr. Roligt? Snarare tragiskt och vore jag Doug skulle Carrie ut från huset fortare än en avlöningen! Livet är för kort för att bli hönsad av någon som varken hyser sympati eller kärlek. Ut! Bara ut! ULF HJELTING
Hannah Montana The complete first season 1 2 3 4 5
Hannah Montana Säsong 2 volym 1 1 2 3 4 5
Hannah Montana Säsong 2 volym 2 1 2 3 4 5
Hannah Montana Säsong 2 volym 3 1 2 3 4 5
Hannah Montana Säsong 2 volym 4 1 2 3 4 5
Hannah Montana The Movie 1 2 3 4 5
Regi: Peter Chelsom/ Roger Christensen/ Richard Corell/ Shannon Flynn. I rollerna: Miley Cyrus, Emily Osmet, Mitchel Musso, Jason Earles, Billy Ray Cyrus, Moises Arias, Cody Linley, Oliver Oken,
Personligen fattar jag inte hypen, liksom… I USA med omnejd är Miley Cyrus megastor. Ja, inte som sig själv – utan som Hannah Montana. Min snart femåriga dotter fullkomligen avgudar denna sångerska.
Kanske är det därför som hon tjatat hål-i-huvudet på far sin om att börja sjunga i kör. Inte något ”ont” som inte har något gott med sig… Nåja… Hannah Montana. Lite fakta: Serien handlar om tonårsflickan Miley Stewart (Miley Cyrus). På dagarna går hon i skolan som vem som helst, men på kvällarna tar hon på sig en lång blond peruk och ställer sig på scenen för att sjunga. Detta dubbelliv har sina för- men även nackdelar och bara ett fåtal vet att Miley är Hannah Montana. Det är detta som tv-serien och även långfilmen handlar om. I grova drag… Tv-serien är producerad av Disney och med Billy Ray Cyrus (ja han med hiten Achy Breaky Heart, någon som minns?) som ansvarig producent. Officiellt är det Miley som skriver alla låtarna… öh… ja, helt klart är det att hon sjunger, men med Billy Ray Cyrus som pappa så… i bästa fall befinner hon sig i samma rum när låtarna görs. Men detta är bisak, i varje fall för fansen. Vem som gör vad och varför… Det är Hannah Montana som är stjärnan och förra året drev detta varumärke in 160 miljoner svenska kronor. Tv-serien sänds i Disney Channel, dubbad till svenska. Så är även språket dvd-boxarna. Tyvärr vill jag lyfta ett varningens finger för hur säsong 2 av dvd-boxarna marknadsförs i Sverige. Det känns lite som bondfångeri när varje dvd-skiva säljs för sig under rubriken ”volym”… Det hade varit lite ärligare att sälja säsongen som en hel dvd-box med all skivorna, men det gäller väl att mjölka fansen på pengar så länge stjärnan inte passerar zenit… Att marknadsföra en sångerska via en tv-serie och/eller långfilmer är definitivt inget nytt. Kolla bara Elvis, The Beatles, The Monkey, The Osmonds… Hannah Montana. Här för att stanna? Kanske… Ett fenomen? Definitivt! ULF HJELTING
Konsert. På Mastodont MC. Denna gång zydeco med Cedric Watson. Fredag den 6 november.
För några veckor sedan spelade Eilen Jewell på just Mc-klubben Mastodont. Nu är Najs Prajs-maestro Anders Damberg på hugget igen. Nu med zydecoartisten Cedric Watson. Cedric vem? Jo… Cedric Watson föddes för 26 år sedan i San Felipe, Texas. Musik fick tidigt en plats i Cedrics liv, men det var inte hiphop som lockade, utan gamla sånger på franska från sydvästra Louisiana och Huston. Detta gjorde också att han flyttade till Lafayette för att förkovra sig i creolemusiken och zydeco. Under åren har Cedric Watson bland annat spelat tillsammans med Edward Poullard och James Adams i bandet Les Amis Creole och även i det egna bandet Bijoux Creole. Han har även varit på turné med sin musik i Frankrike, Spanien, Haiti och nu Sverige. Den här turnén innefattar länder som Sverige, Tyskland och Holland innan han återvänder till USA den 28 november. I bagaget har han den självbetitlade CD:n ”Cedric Watson”. Enligt Cedric Watsons My Space-sida är han nominerad för en Grammy med CD:n.
Nä... Barchefen, en "hon", ringde min kompis Tommy under lördagen och informerade att "hon inte hade tid idag" att prata med oss. Tja... vad säger man... Ska konflikträdda människor vara chefer? Har tyvärr stött på problemet tidigare. Både på den där lokaltidningen vi inte nämner vid namn och på den där stora före detta mobiltillverkaren där jag under fyra år jobbade som arbetsledare. Chefskap i dag utmärker sig tyvärr av fel personer på helt fel plats...
Transformers revenge of the fallen
