Legendarer på Frimis

Tre personer.
En konsert.
Kan det bli bättre?

En bra konsert får i varje fall mig att må bra i flera dagar efteråt.
Kultur är till för att ge ett välbefinnande.
Det kan handla om så tillsynes enkla saker som offentlig konst, ett biobesök eller en konsert. De politiker som i dag (säger inte vilka, men de finns till höger, väldigt långt till höger på den politiska skalan…) hävdar att all kultur ska vara självbärande ekonomiskt är ute på helt fel väg. Även om alla skattepengar som i dag läggs på kultur exempelvis skulle överföras till vården så skulle det enbart ge motsatt effekt. Medborgare skulle må både psykiskt och fysiskt dåligt och då ”belasta” vården ännu mer…
Tänk en stad helt utan offentlig konst, inte en staty, inte någon form av utsmyckning av gator och torg. Tänk en stad helt utan konserter, teatrar och konsthallar. Och inte en biograf så långt ögat når…
Visst vore det kul? Va?
Vad bra man skulle må. Tänk ett Stortorget utan Engelbrektstatyn eller ”Likkistan” eller klockspe… ja, det falskklingande klockspelet i Rådhuset kanske man kan vara utan… men tänk själva idén och sug på den karamellen en stund.
Tänk också om alla kommunala musikskolor skulle stängas. Tänk också om alla studieförbundet skulle mista sina statliga och kommunala bidrag.
– Ja än sen då. Mina skattepengar ska inte gå till någon fisförnäm kultur…, kanske någon muttrar.
Det pratas en del om det svenska musikaliska undret, där var och varannan person spelar eller har spelat något instrument i grupp eller själv. Eller sjunger.
Tänk att vi i Sverige kan kontakta ett studieförbund och säga ”hej, vi är ett gäng kompisar som skulle vilja starta ett band” och då få komma och testa att spela gitarr, trummor och stå i en replokal för en bråkdel av pengar det skulle kosta att köpa eller hyra. Säg det till en amerikansk musiker och hon/han kommer att blänga avundsjukt och säga något i stil med ”du driver med mig”…
Georg Riedel gick i Adolf Fredrisk musikskola när han var ung, pianisten Jan Lundgren hade en pianolärare i Ronneby som en dag gav sin elev som läxa att köpa en platta med Oscar Peterson och sedan var han fast i ”jazzträsket”…
Därför skulle en konsert som den i tisdags på Frimis inte vara möjlig utan skattepengar till ”kulturen”. Skulle all den typ av verksamhet vara självbärande och finansierat med feta plånböcker, ja då skulle det falla en mycket mörk kulturskymning över vår lilla del av världen.
Okej… lång inledning, men jag var liksom tvungen.
Tisdagskvällen på Frimis i regi av Örebro Jazz och Blues Club var centrerad runt tre personer: Georg Riedel, Jan Lundgren och Jan Allan. På repertoaren jazz. Inte sällan improviserad. Ibland med små hänvisningar till Georg Riedels odödliga barnsånger som ledmotivet till Pippi Långstrump som här och där sprängdes in i låtarna. Kul och befriande.
Allra mest magiskt blev det när trion spelade Jan Johanssons ”Visa från Utanmyra”. Det rådde en smått förtrollande atmosfär efteråt och det tog en bra stund innan applåderna kom och då ville de heller inte upphöra.
Det är sånt som får mig att må bra i flera dagar efteråt.