Rattar

Någon på Ahlgrens har tänkt till.
Fast… det blev kanske inte så bra…
Dock kan jag inte låta bli att le lite.

OBS! Detta är ett inlägg långt bortanför både film och musik, men jag kan bara inte låta bli.
Särskilt efter kritiken på genusperspektivet i min blogg.
Rosa Bandet-kampanjen är Cancerfondens insamling till stöd för forskningen kring bröstcancer. De som stödjer och vill visa att de stödjer insamlingen har ett litet rosa band på sig. På Cancerfondens sajt har man hittills fått in över 350 000 kronor och insamlingen pågår oktober månad ut. En behjärtansvärd aktion som ska stödjas så mycket det går!
Dock…
Cancerfonden och Rosa Bandet-kampanjen samarbetar med Ahlgrens. Ja, du vet, de som gör Läkerol och ”Sveriges mest köpta bil” sedan 1953. Drygt en miljard av dessa godisbilar har vi svenskar satt i oss sedan dess. För några år sedan kom det ”tillbehör” till dessa bilar. Påsar med däck, rattar och husvagnar fanns helt plötsligt att köpa. Däcken är faktisk riktigt goda. Lakritssmak.
Men… nu har någon på Ahlgrens tänkt till lite. Det blev kanske inte helt rätt eller så är det bara jag som har lite vild fantasi.
I samband med Rosa Bandet-kampanjen för forskningen kring bröstcancer säljer nu Ahlgrens rosa påsar med rosa… rattar…
Öhhh…
Är det bara jag som reagerar eller?
Ska man skratta?
Ja… jag gör nog det lite i smyg. Undrar just hur PK detta kan vara.
Men jag ser fram mot Ahlgrens nästa steg där de gör en påse ”tillbehör” till förmån för prostatacancer.
Får jag föreslå en påse växelspakar?

I kväll O´Learys

Fredag.
För vissa första skymten av helgen.
För andra party.
För några musik.

Drullade in i basisten Fredrik Warnicke utanför ICA härom dagen. Han med nappdämpad son under armen. Jag med mina troll med varsin banan i högsta hugg.
Vad pratar man om?
Musik givetvis.
Det visade sig att han spelade i Shamrocks och att de skulle uppträda på O´Learys. Kul! Alltså samma Shamrocks som min lunchkompis Tommy Bender lirar i. Fanken vad världen är liten.
Fredrik lovade enbart covers, inga egna låtar, av band som The Pogues och Flogging Molly.
Genusperspektiv på det här?
Tja... I Flogging Molly spelar Bridget Regan violin, klassisk gitarr, olika former av flöjt och sjunger.
I The Pogues spelar Cait O'Riordan. I varje fall har hon gjort det... och The Pogues är det enda band som undertecknad någonsin, första och sista gången, dansat irländsk jigg till... Hände på Roskildefestivalen för typ 20 år sedan...
Så... typ 14 - 2 till männen. Men det är så musikvärlden ser ut.
Hur många kvinnor som ingår i Shamrocks?
Jag bryr mig faktiskt inte, utan utgår från VAD och HUR de spelar.
Detta oavsett kön!

Shamrocks på O´Learys i kväll fredag klockan 22.30 på scenen.

Könskvotering

Har fått kritik.
Har även mist en inkomstkälla.
Varför?
Jag skriver för lite om kvinnor.

Så här ligger det till: mer än 95 procent av de filmer jag får som recensionsexemplar och tittkopior är gjorda av manliga regissörer och med män i huvudrollerna. Tittar man sedan på mitt kalendarium över musikutbudet i Örebroregionen så är två av 24 konserttillfällen med kvinnor i centrum.
Jag ska alltså skriva mer om kvinnor…
Hur i hela friden ska det gå till?
Det är så här verkligheten ser ut. Tyvärr.
Att det sedan finns personer som anser att man ska skriva utifrån en tänkt vision om ”hur det borde var”, ja… det är något helt annat.
Nu är det defacto så att Clas Yngström inte har en kvinnlig basist eller trummis. Även om han kanske skulle vilja. Han väljer att spela med dem han tycker är bäst och som passar i bandet… Världsgitarristen IA Eklundh kommer på besök till Örebro nästa vecka. Han är visserligen rejält långhårig… men kvinna? Njaee… skulle inte vilja påstå det.
Det är så här musik- och filmbranschen ser ut.
Det är inget jag bestämmer över, även om jag skulle vilja se betydligt fler kvinnliga rockmusiker på scenerna i Örebro.
När Anders Damberg på Najs Prajs släppte nyheten om att countryartisten Eilen Jewell var på ingång till Örebro var jag först att skriva om detta av alla.
När munspelaren Kellie Rucker kompades av Pelle Lindberg Band på Flashboda Rock- och Bluesfestival tidigare i år blev jag helt salig. Hon var den klart bästa akten på hela festivalen! Givetvis på bild och med text om i bloggen.
Att jag inte skrev om Ane Brun berodde dels på att jag inte kan relatera till hennes musik, dels därför att jag inte vet ett dyft om artisten och så är jag faktisk också uppskuren härs och tvärs över magen som hållits ihop av 35 plåtklämmor. Jag orkade helt enkelt inte.
På det lokala planet (Örebro) finns det exempel på recensenter som prioriterar musik för att det är kvinnliga musiker som spelar och missar att det inte är könet som ska sätta betyget utan prestationen. Och detta för en lokal tidning vi inte nämner vid namn i denna blogg. Betygskriteriet är att ge så lite pluspoäng som möjligt för band med enbart män och så mycket som möjligt till kvinnorna. Man sätter helt enkelt betyg efter kön och INTE av vad som presteras på scenen. Detta är något jag inte vill befatta mig med. Helt enkelt därför att det är rent absurt agerande.
Frågade en annan bloggare, Antichrister, hur sjutton jag ska göra för att få in mer kvinnor i texterna på bloggen.
-Skriv om lesbisk porrfilm, blev Antichristers svar…
Jaha… ja, om jag gör det vore det som att slå in sista spiken i kistan, även om det är en kul idé, är det så politiskt inkorrekt det bara går att komma. Så det kommer jag INTE att göra. Måste finnas en annan lösning.
Så…
Läsare.
Någon som har en bra idé hur man för in och skriver mer texter om kvinnor där de inte finns?
Ska jag börja bojkotta allt som görs av män, eller?

Demian i Örebro

Född 1957 i Halmstad.
Heter egentligen Lars Bengtsson.
Mer känd som Lars Demian.

Minns när jag körde närradio i slutet av 80-talet och början av 90-talet. En dag damp en skiva ned i postfacket från något skivbolag. ”Pank” stod det på omslaget och jag tänkte ”ja, vem fanken har inte varit det…”. Det var somliga, nämner ingen vid namn, som fnös föraktfullt åt skivan med kommentaren ”Ingen kör visor på svenska nu! Helt ute!” och så försvann personen in i studion för att skapa nästa hitlista på radiostationen, som vanligt med fejkade omröstningar…
Personligen blev jag bara nyfiken. Spelade skivan och fastnade för låten ”Alkohol”. Så jäkla bra att det inte var sant! Sedan körde jag ”Alkohol” i alla mina sändningar. Popsnöret med ring och fjäder i örat bara fnös… och intervjuade Carola i stället för ”hon var ju så braaaa!”.
Sedan gick det några år.
Var festivalgeneral för Vis & Poesifestivalen i Wadköping. Jag kontaktade Lars Demian som tyvärr var bokad den helgen, men som sa att han gärna kom och spelade i Örebro någon annan gång. I stället blev det Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Rehnberg och Kjell Höglund som kom efter att deras turné med uppsättningen ”Bland skurkar, helgon och annat folk” egentligen var slut. På väg hem stannade de till i Wadköping. Mycket trevliga personer allihop! Konserten var gratis, för de som var publik. Jo… visst ja… de hade med sig en liten rödhårig kille som slog på akustisk gitarr. Lars hette han visst. Winnerbäck var efternamnet.
Sedan gick det några år till.
Lars Demian kom på besök på dåvarande Ritz, som inte har något med nuvarande Ritz att göra, och spelade. Jag recenserade för en lokaltidning vi alla kan namnet på, men som inte nämns med namn här.
Tyvärr hade dåvarande redaktör stållat till det… igen… inget ovanligt, snarare regel än undantag och skickat två recensenter. Den andra recensenten blev så förbannad att han slutade. Det borde jag också ha gjort…
Konserten med Lars Demian var rent magisk.
Nu kommer han till Örebro igen.
Onsdag, Konserthuset klockan 19.00
I bagaget har han plattan ”Att inte vara Pär Gezzle”.
Näää… vem sjutton vill vara det?

Atomic Boogie

Fick ett pressmeddelande från Clas Yngström.

Projektet heter Atomic Boogie.

Snart i en musikaffär nära dig.

Så här stod det i mejlet från Clas:

Gamle Status Quo trummisen John Coghlan samt Sky High-musikerna: Clas Yngström – gitarr och Arne ”Mr Dynamite” Blomqvist-elbas gör i oktober gemensam sak i tung-gung projektet John Coghlan ATOMIC BOOGIE.
Det ska bjudas på klassiska Status, ZZ- Top och Sky Highlåtar samt en del andra goda blues/bluesrockerklassiker från förr och nu.
John spelade med Status Quo under de gyllene åren och skapade, tillsammans med bassisten Alan Lancaster fundamentet till den boogierock som blev gruppens varumärke.
Arne ”Mr Dynamite” Blomqvist spelade med Sky High mellan 1984 till 2005 och är nog den absolut tyngste bassist som fötts på dessa breddgrader. När Sky High och originalbassisten Alan Lancasters grupp ”Bombers” gjorde ett par gig ihop, i början av 90-talet, fick ”Mr Dynamite” skriva sin autograf på Lancasters Fenderbas….
Sky High gjorde i mitten av 90-talet en omfattande turné tillsammans med John Coghlans Diesel Band, vilken förutom JC innehöll storheter som Phil May (The Pretty Things sångare), Bob Young (låtskrivare/munspelare för bland annat Status Quo) samt Ray Minhinett och Chris Stewart (gitarrist resp bassist för Frankie Miller).
Vid en gemensam spelning på Bolanche i Borlänge satt Arne in med Coghlan & Co och ögonblicklig kärlek uppstod… då föddes idén om att göra ett gemensamt projekt och nu ska det då äntligen bli av..
Håll i hattarna folks, time for some real boogie!

Turnélista – JC Atomic Boogie
7/10 – JAM, Örebro
8/ 10 – Josefs House Of Blues, Eskilstuna
9/10 – Röda Bonden, Edsbyn
10/10 – Kulturgaraget, Avesta
11/10 – CC Puben, Gävla
14/10 – Mariann´s, Falun
15/10 – Bolanche, Borlänge
16/10 – Rytmus, Stockholm
17/10 – Sigurdsgatan 25, Västerås
18/10 – Akkurat, Stockholm

En vinnare

The wrestler
1 2 3 4 5

Regi: Darren Aronofsky.
I rollerna: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood, Mark Margolis, Todd Barry, Wass Stevens, Ernest Miller, Mike Miller.

Mickey Rourkes filmkarriär har formligen farit som en rutschkana från succé till katastrof.
I och med Frank Millers och Robert Rodriguez Sin City fick han lite av en nytändning. Med huvudrollen i Darren Aronofskys The Wrestler luktade det Oscarsvarning lång väg om Rourkes insats.
I filmen spelar han den avdankade wrestlern Randy ”The Ram” Robinson. Randy hade sin höjdpunkt i mitten av 1980-talet. Nu skriver vi tjugo år senare och Randy är bara en skugga av sitt forna jag. Han bor i en husvagn, pumpar steroider för att kunna träna sin slitna kropp och han deltar på högst tvivelaktiga wrestlinggalor. Han är skild och har en dotter han aldrig träffar. Randy försöker även få kontakt med strippan Cassidy (Marisa Tomei) utöver lapdancen.
Det är inte svårt att se parallellerna mellan Mickey Rourke som skådespelare och filmkaraktären Randy ”The Ram” Robinson. Här handlar det om människor på samhällets botten som försöker överleva vardagen. The Wrestler är en film som biter sig kvar långt efter det att eftertexterna slutat rulla.
Närmast kan filmen beskrivas som 2000-talets svar på John Hustons Fat City med Stacy Keach och Jeff Bridges.
Mickey Rourke fick ingen Oscar för rollen som Randy ”The Ram” Robinson, men både han och Marisa Tomei blev nominerade. Det är så man vill åka till Hollywood och dra hela Oscarsjuryn i örat. Hårt. Nu fick Sean Penn ta med sig Oscarstatyetten hem för rollen som Harvey Milk i Milk.
På Golden Globegalan straxt innan fick dock Rourke utmärkelsen som bästa skådespelare och filmen fick även pris för bästa filmmusik med Bruce Springsteens ”The wrestler”.
Tyvärr kommer inte blu-ray-formatet riktigt till sin rätt i The Wrestler. Faktum är att filmen funkar alldeles utmärkt på dvd.
Det som lyfter den här filmen är Mickey Rourkes insatser som skådespelare. Inget annat.
ULF HJELTING

Slår tillbaka

Motstånd
1 2 3 4 5

Regi: Edward Zwick.
I rollerna: Daniel Craig, Liev Schreiber, Jamie Bell, Alexa Davalos, Allan Corduner, Mark Feuerstein, Tomas Arana, Iben Hjejle, Jacek Koman.

Jag har alltid förundrats över beskrivningen om hur det judiska folket mer eller mindre utan protest gick i gåsmarsch mot nazisternas ugnar.
Varför gjorde ingen motstånd?
Varför grep ingen till vapen och sköt tillbaka?
Varför var alla så passiva och ”vände andra kinden till”?
I varje fall är det så som historiebeskrivarna vill ge sken över hur det judiska folkmordet under Andra världskriget gick till.
Ingen protesterade eller gjorde motstånd…
Och när den judiska staten Israel bildades, vad gjorde de som hade den politiska makten i Knesset? Jo, de fullkomligen brakade över sina grannländer med allt de kunde uppbringa i militär kraft.
Liksom som om de helt plötsligt, över en natt, behärskade alla militära strategier som gick att uppbringar…
Lite märkligt, eller hur? Fråga palestinierna…
Nu försvarar jag absolut inte det som nazisterna gjorde med judarna. Det är något av det värsta som hänt under 1900-talet. Men när politikerna i Knesset beter sig minst lika lilla åt, ja då kan jag inte hålla käften eller köpa Jaffa-apelsiner.
Men…
Handlingen i regissören Edward Zwicks film Motstånd utspelar sig med början år 1941. Platsen är Vitryssland. Här bor de mer än stillsamma bröderna Tuvia (Daniel Craig) och Zus Bieliski (Liev Schreiber). De har ratat Toran och lever inte direkt som några ortodoxa judar.
När den tyska armén börjar vandra österut vänder inte Tuvia eller Zus andra kinden till och när deras hemby jämnas med marken vill de bara en sak. Ha och ta hämnd!
Och det gör de också…
Motstånd är baserad på verkliga händelser och bröderna i filmen har funnits på riktigt.
Äntligen en film som inte visar på passivitet! Det är så här som vilken normalt funtad människa skulle reagera om någon mördade ens vänner som brände ned byn.
Som film finns det dock en del att påpeka om Motstånd. Daniel Craig är en usel skådespelare och den påklistrade ryska brytningen funkar inte riktigt. Bland annat.
Däremot är scenografin alldeles utmärkt och Edurado Serras foto kommer verkligen till sin rätt i blu-ray-versionen av filmen.
Dock hade Motstånd vunnit på att förvandlats till en mini-tv-serie eller liknande…
ULF HJELTING